Tre månader

Idag är sparven tre månader gammal, och väger 2910 gram. Idag var även första dagen då vi fick ta ut henne på en promenad i vagn. Första gången hon någonsin vistats utomhus. Det var ett projekt att få fast droppställningen och hennes maskiner på vagnen (som tillhör avdelningen, vi har definitivt inte köpt en rostorange vagn), men sen var det bara att knata iväg. Det hela gick bra, förutom en tant som knuffade till droppställningen för att hon var sur för att vi inte flyttade oss ur vägen. Det var på trottoaren man ser i den övre bilden här nedan. Dvs en väldigt smal trottoar, och betydligt enklare för henne (som inte hade varken kryckor, käpp, rollator eller verkade ha svårigheter att gå) att bara kliva åt sidan när hon passerade oss. Istället muttrade hon surt, samtidigt som jag då fick försöka få fast ställningen och det lilla täcke som hängde över droppet för att skydda mot kylan. Det är inte ofta jag svär åt folk, men just där och då hade jag mest lust att ropa ”KÄRRINGJÄVEL se dig för!” efter henne, jag höll dock tyst.

Vi tog ett varv runt sjukhuset innan vi begav oss in igen. Sparven höll värmen, så vi har fått okej till att ta dagliga promenader så länge det är bra väder.

Över tre månader på sjukhus tär dock en hel del på en. Min ork är fullständigt slut. Jag kan inte sova bra varken på sjukhuset eller hemma, hela kroppen gör ont, vi äter för dåligt för att ingen orkar laga mat, hemma ser det förjäkligt ut eftersom ingen orkar städa. Det gör fortfarande ont efter snittet, ibland tror jag nästan att det är på väg att gå upp och att alla inälvor ska ramla ut på gatan. Mina bihålor har (som vanligt på vintern) täppts igen, så tillvaron kryddas dessutom med lätt huvudvärk och allmän sjukdomskänsla. När sparven då vrålar för full hals, trots bytt blöja, mat och närhet så vill jag bara lägga ner henne i sin säng och gå därifrån. Långt därifrån. Och inte vända tillbaka. Det finns liksom en gräns när man inte orkar mer, och den är passerad för längesen.

Annonser

Den dyra hästen, och reflex

Vinylskärarmaskinen kan vara ett av mina bästa köp någonsin. Lilly har nu fått reflex på sitt ena regntäcke, i form av sitt namn samt ett gäng stjärnor. Enkelt att veta vems täcke det är, och bättre synlighet. Tog idag en jämförelsebild. Visserligen mitt på dagen (dock molnigt), men man ser ändå en del av effekten. Utan blixt:

Med blixt:

Dagens motion blev en stund på linan iförd grimma (och täcket, eftersom hon ändå inte skulle jobba länge eller hårt). Idag hade jag pisken i handen, eftersom hon blivit lite krånglig med att försöka vända i tid och otid. Det gjorde susen med den förlängda armen! Utöver några varv åt varje håll med övergångar skritt/trav och halter så tränade vi även start, stopp och back vid hand. Hon var riktigt duktig idag! Inga vansinnesrusningar, inte bufflig, snarare väldigt skärpt och med på noterna. Provade även hur hon reagerade på när pisken ”pickade” försiktigt på benen, då flög det berörda benet upp och hon fick beröm. Planen är att det ska leda till en bättre precision i uppställning och förflyttning, och på sikt kanske även att hon kan lyfta för röstkommando.
Det är sån himla stor skillnad på henne när hon verkligen får använda hjärnan, jämfört med när hon blir uttråkad och börjar hitta på egna grejer. Hon är som en hästvärldens bordercollie den här. Det ska bli himla roligt att börja rida henne ordentligt framöver, för hon är en väldigt ambitiös arbetsmyra när hon väl lagt sina egna idéer åt sidan. Sånna här dagar är hon väldigt dyr!

På bilden nedan var hon inte alls imponerad över att behöva stå still en meter ifrån mig, för att jag skulle försöka få till en bild. Grimman är ett hemmabygge inspirerat av Monty Roberts dually-grimma, den fungerar fantastiskt bra när hon brallar iväg eftersom hon då inte drar iväg. Den är skarpare än en vanlig grimma, men hellre att det drar åt runt näsan och att hon stannar inom ett någorlunda kontrollerat område än att hon drar iväg och springer lös (speciellt när ridbanan saknar staket).

Nytt blod

Idag har sparven fått en påse blod igen.

Hon är nu uppe på 16 ml mat per måltid.

Hon hatar skötbordet och vrålar som att det inte fanns någon morgondag när hon läggs där. Därför mutas hon nu med socker (glukos) när hon läggs där, då blir hon tystare.

För att få henne att sova har vi införskaffat en gosedjursval med både musik och belysning i. Den gör stjärnmönster i olika färger i taket. Passande för damen som var så fascinerad av adventsljusstaken vid jul.

Lastträning och hoppning

Idag har Dannes mamma varit på sjukhuset, så jag och Danne har passat på att städa ur bilen samt att lastträna Lilly. Planen för lastträningen var bara att se hur hon skulle reagera på transporten, för att kunna göra upp en bättre plan framöver. Jag hade inte tänkt ta in henne hela vägen, om hon inte själv visade stort intresse för det.

När hon först såg transporten så tvärstannade hon, för det brukar vara tomt där den stod. Sen knatade hon glatt fram och klev upp med framhovarna. I ungefär tio-femton minuter övade vi att hon skulle kliva på, stanna, kliva av, kliva på igen, ta ett steg fram, ett bak, stanna o.s.v. Inga större konstigheter, hon höll sig lugn och sansad. Något bakben tänkte hon dock inte gå ombord med, så det försökte jag inte ens att övertala henne om. Hellre bara få på frambenen och göra det hela till en trevlig och lyckad träningssession, än att pressa henne och riskera bakslag som är svårare att reparera. Planen är nu att träna med transporten kanske två gånger i veckan, lite beroende på tid och möjlighet. När hon kliver på enkelt så är det dags att börja boka in löshoppningsträningar i ridhus.

Efter stallet blev det en sväng hem, ombyte, lämna av Danne på sjukhuset och sen begav jag mig till ridskolan. Idag stod det hoppning på schemat, och jag hade samma häst som vid tidigare tillfällen. Lite trist att det är rätt många i gruppen, för vi hann bara hoppa totalt sex hinder var och fick under tiden de andra red bara stå still och vänta. Det kändes väldigt ineffektivt, och svårt att få med sig hästen ordentligt när den stått och sovit tio minuter för att sen rida rakt på den lilla banan (bestående av tre små hinder på max 50 cm). Jag har inte hoppat på flera år, sen ett tag innan jag flyttade från Uppsala, men det gick helt okej ändå. Får ta upp det ordentligt sen när Lilly kan grunderna i dressyren.

Bytt rum

Dagens mission: att byta rum. Idag har vi alltså fått flytta igen. Från rum 6 till rum 11, vilket innebär att vi nu kommer få in lite solsken genom fönstret samt att vi har en sluss där sparvens säng kan stå om nätterna för att personalen ska kunna tända upp utan att den av oss som sover här störs av det.

Hon hade en liten febersväng nyss, men det verkar ha vänt ner lika fort igen.

Just nu väntar vi på röntgen, för att se om sonden ligger kvar nere i tarmen. Tills dess får hon ingen mat via sitt matdropp, men äter omkring 10 ml per mål i flaska.

En anonym present

Idag kom ett brev till sparven, från en anonym avsändare. Det innehöll ett par strumpor. Som för övrigt ska tvättas med kläder i samma färg, hur jag nu ska lyckas hitta det (eller betyder det att jag nu får köpa hem ännu mer tyg?). Tack i alla fall, vem du än är.

Då och nu

Sparven har sedan dag ett haft ett gosedjur, som Danne köpt till henne. Det är en surikat, som han kallar för Fred. När hon var två dagar gammal togs en bild med denna Fred intill sparven. För en vecka sedan togs en ny bild på dom två. Man kan lugnt säga att hon vuxit:

16 november 2017 jämfört med 3 februari 2018

Och en bonusbild, där hon har på sig en body som hon fått av Dannes bror med familj.