Ca 80 dagar

Nedräkningen till fölets ankomst tickar på i rasande takt. Det är nu ca 80 dagar till det är dags. Jag försöker bestämma mig för ett uppfödarnamn, och att lista några möjliga namnalternativ till fölet. Det går sådär.

Lilly ser inte särskilt stor ut än, men det kommer väl. Hon fäller för fullt, trots att hon inte ens satt någon vinterpäls att tala om den här vintern. I helgen har hon fått njuta av solstrålarna lite extra, hon fick nämligen gå utan täcke en stund när dom åt lunch, mycket uppskattat! Vi passade även på att gå en kort sväng utanför hagen, Lilly ansåg dock att det var mer fikapaus än promenad så vi stod mest still.

Vi längtar nog lika mycket efter vår, värme och grönt gräs båda två.

Majföl

I maj är det dags för föl, om Lilly följer normal tidsangivelse. Jag hoppas innerligt att hon gör det, för ett aprilföl i den här delen av landet är ingen bra idé när man inte bor intill stallet.
Pappan är Rill’s Final Countdown och jag har beställt ett gulbrunt stoföl. Jag har dock inte fått någon orderbekräftelse på färg och kön, och det finns heller ingen ångerrätt så jag får ta det som erbjuds helt enkelt. Det viktigaste är att allt går bra och det kommer ut en frisk krabat med fyra ben och inga allt för stora avvikelser.

Lilly roar sig nu mest med att skrota i hagen, äta och lära sig nya tricks. Hon rids rätt sällan nu, men tycker att det är roligt när vi väl gör det (och enligt henne ska vi då mest galoppera, galoppera och galoppera). Dock orkar hon bara i sisådär tio minuter innan hon helst vill stå still och vila. Så då får de få ridpassen se ut så: skritta igång, trava något varv, galoppera ur hennes studs-och-race-energi och sen hoppa av för att skritta av vid hand. Ibland får hon rastas på lina, eller springa lös i paddocken, vilket också brukar vara lattjo lajban i tio minuter innan hon är nöjd.

Hennes senaste tricks är att stoppa ner huvudet när jag håller armarna som en ring, lägga huvudet på min axel samt kramas med hela halsen. Dom finns att beskåda som filmer på instagram: idakck

Det börjar synas lite mage på henne nu, bilden är från idag

Mål 2021

För att följa min tradition sedan 2012 är det nu dags för årets mål.
Som vanligt kör jag inte med några nyårslöften, eftersom det känns tråkigt att lova saker som jag inte vet om jag kan hålla. Det här är mål, som jag strävar efter att uppnå och blir glad om jag får bocka av. Vissa är enklare än andra, men då går det ju att lägga till fler framöver.

  • Äta godis max 104 dagar. Dvs i snitt max två dagar/vecka. Runt jul är det så himla lätt att stoppa i sig godis dagligen, bara för att det finns tillgängligt. Wienernougat, knäck, diverse choklad i presentaskar, marknadsgodis.. Men nu är det skärpning, för 2021 sitter ett maxtak på 104 dagar totalt. Och då spelar det ingen roll om det är en ynka liten styckförpackad geisha, godis är godis. Tänkte hålla koll på detta genom en tabell i min bullet journal.

  • Tre chins i följd. Jag lägger väldigt lite tid och energi på träning nu, jämfört med hur det såg ut för några år sedan. Har lyssnat en del på Anders Hansen angående träning för hjärnans skull, så jag har tagit mig tillbaka till gymmet med en vän. Lägger nu mycket fokus på armar och överkropp av olika anledningar. Därför har jag i december 2020 faktiskt kunnat göra mina första chins utan assistans. Jag kan dock bara göra en i taget, och därefter blir kvaliteten dålig oavsett hur länge jag vilar. Så nu ska jag kämpa vidare mot att kunna göra tre utan vila emellan.

  • Minst 24 blogginlägg. Bloggen har stått tom sedan juli. Jag har saknad både lust och ork att skriva, och inte heller känt att jag direkt har något att skriva om. Men bloggen är inte bara en blogg, den är även ett tidsdokument. Här finns många år samlade, och det är roligt att kunna gå tillbaka och se hur livet såg ut vid ett tidigare tillfälle. Så nu vill jag komma igång med skrivandet här igen, och målet ligger därför på i snitt två inlägg per månad.

  • Två starter i onlinetävlingar med häst. Vid hand eller uppsuttet spelar ingen roll, inte heller om det blir med Lilly eller fölet (men i så fall först i slutet av året). Någon dressyr lär det väl inte bli tal om direkt, eftersom Lilly ska föla i vår, men det finns många andra varianter att välja mellan. Jag hoppas kunna delta med Lilly i 2021 års championships och försöka försvara vår titel från 2020, vi har nämligen redan kvalat.

  • Lära Lilly minst två nya trick. Den senaste tiden har hon fått lära sig flera olika trick, som att lägga huvudet på min axel, sänka huvudet och att kramas, och eftersom hon är både snabblärd och tycker att det är roligt så ska hon givetvis få lära sig fler. Hon rids dessutom knappt alls längre, eftersom datumet för fölning närmar sig med stormsteg.

  • Öka sparkontot med mer än 25%. Eftersom jag inte vill skriva ut exakta kronor här så får det bli ett procenttal istället.

  • Träna minst 104 dagar. Ridning, gym, promenader på minst 30 min – all träning är bra träning. Det kan förhoppningsvis bli betydligt mer än 104 dagar, men jag vågar inte sätta högre mål i dagsläget. Detta loggas i min bullet journal.

Mål 2020, utvärdering

Målen för 2020 gick inte alls som jag tänkt, kan jag lugnt säga.

  • Läsa en hästbok från pärm till pärm. Med en koncentrationsnivå som är obefintlig har det här inte gjorts.
  • Läsa en till hästbok från pärm till pärm. Givetvis blev då inte heller detta av.
  • Genomföra en fotosession med Lilly. Foton har hon garanterat hamnat på, men nästan bara med mobilkamera.
  • Genomföra en fotosession med katterna. Det har inte funnits ork att dra fram fotostudioutrustningen, så inte heller detta har blivit av.
  • Skärmflygning. Har inte varit genomförbart med tanke på covid 19, eftersom man inte kan flyga själv vid första försöket.
  • Tävla onlinetävling med Lilly minst två gånger. Det blev fler än två starter för oss. Bäst gick det i årets championships för horse agility vid hand (internationell onlinetävling), där vi vann.
  • Ta en placering (rosett) i onlinetävling. Vi har tagit flertalet rosetter i olika onlinetävlingar i år.
  • Göra något jag velat göra länge (vad det blir återstår att se). Skickade iväg Lilly på betäckning, så nu kommer förhoppningsvis ett friskt och fint föl i maj.

Tre av åtta avklarade, rekorddåligt tror jag. Men å andra sidan är det nog inte någon som fått det 2020 dom förväntade sig vid förra årsskiftet. Sitter nu och knåpar ihop nya mål inför 2021, och hoppas att dom ska gå bättre

Den trygga punkten

När det enda man har är ord och minnen som virvlar omkring i huvudet är det enda man kan göra att försöka fånga och sortera dem, innan dom riskerar att bli suddiga.

Att åka ner till Tidaholm gjorde det hela så definitivt. Det finns ingen mormor kvar i huset. Och morfar har varit borta i snart tre år. Snart har deras saker nya ägare, och någon annan kommer bo i det hus som dom bott i under hela mitt liv. Att börja dagen vid deras köksbord, med ett korsord framför ögonen, har varit så självklart. Men denna gång kom det ingen som kunde hjälpa mig när jag körde fast, så sidan ligger kvar uppslagen och rutorna gapar tomma.

Mormor var bäst i världen på korsord. I mina ögon. Det fanns inte ett enda som hon inte kunde lösa. Så allmänbildad och smart, hon hade koll på det mesta. De lösta kryssen skickade hon in i olika familjemedlemmars namn, eftersom hon tänkte att det nog var större chans att vinna då. Då och då kom en vinst på posten, när mormor skrivit mitt namn och adress på pappret, och just det dragits ur högen som lagts i Västgötabladets brevlåda.

Det går nog inte att räkna antalet korsord vi klurat på ihop. Sånt har vi gjort så länge jag kan minnas. Det hörde liksom till frukostrutinen. Så snart man ätit sig någorlunda mätt togs tidningen fram, pennan hölls i ett stadigt grepp och jakten på ord nummer ett kunde börja, medan man tuggade vidare på en macka eller åt jordgubbar med sked. Morfar brukade också vara med, det var ett nöje som inkluderade oss alla tre. För så var det ofta. Jag, mormor och morfar. Jag var där på alla lov, på helger och under högstadietiden även på eftermiddagarna efter skolan. Jag satte mig på buss 303, klev av på hållplatsen vid Midgård och gick den sista biten. Nån gång ibland var mormor och morfar ute med bilen, och hämtade då upp mig på vägen. Och vid 20:30 satte jag mig på bussen tillbaka till Skövde igen. Ofta efter att nästan ha behövt springa hela vägen till hållplatsen, när det tagit lite för lång tid i hallen men jag ändå lovat att jag skulle hinna fram utan problem så morfar inte skulle behöva skjutsa. Deras hem var en trygg zon, där jag alltid var välkommen. En fast punkt, även när allt annat var kaos. Det enda som haglade där var positiva ord och värme.

Det är precis så jag kommer minnas dem. Som de mest välkomnande och varma människorna i hela världen. De viktigaste personerna någonsin.

En livslång mardröm

Vaknar med ett ryck. Var det kaffebryggaren som gav ifrån sig ett bubblande ljud? Var allt det här bara en helt galen dröm? Skulle mormor stå där ute i köket, i full färd med att ställa fram frukost av bästa hotellstandard, som hon brukade när vi var på besök. Kanske även morfars bortgång varit en del av drömmen. Jag försöker höra om jag kan ana hans snarkande andetag från rummet intill. Det är tyst.

Jag vänder huvudet åt vänster. Allt hopp faller som en sten. Där hänger Dannes kavaj över kanten på en stol. Den svarta kavajen som köptes inför morfars begravning, med orden att han säkerligen kommer få användning för den på flera bröllop inom kort så det var lika bra att köpa en ordentlig. Den han hade på sig även igår, på mormors begravning. Några bröllop har det inte blivit.

Tystnaden nästan dånar i öronen. Då skrattar plötsligt skatan. Ännu en våg av sorg och saknad sköljer över mig. ”Den första pannkakan ska skatan ha!”, brukade morfar säga med stor förtjusning medan han gick med raska steg mellan spisen och ytterdörren för att kasta ut den till fåglarna. Skatan tog aldrig någon längre stund på sig att komma fram och hämta sin gåva. Den gillar nog pannkakor lika mycket som vi gjorde.

Jag kliver upp. Det blev två timmar sömn i natt. Det har varit för varmt, för kallt, för tyst, för mycket tankar som susat omkring i huvudet likt bilar på en motorväg. Jag hinner inte ens tänka klart innan nästa tar vid. Gårdagens begravning är det som återkommer mest. Den nästan ohanterbara känslan av att vilja springa ut ur kyrkan och vråla ett stort nej. Skrika att jag går inte med på det här, det känns fel, fel, fel. Och hur allting då skulle avslutas. Hur mormor och morfar skulle komma gående runt kyrkan och säga ett ”okej, vi åker hem istället. Är du hungrig? Vill du ha pannkakor? I så fall måste vi nog svänga förbi Ica och köpa lite mer mjölk”. Men jag springer inte ut. Jag skriker ingenting. Mormor och morfar kommer inte gående runt kyrkan. Någon fråga om pannkakor kommer inte. För det fungerar inte så.

På köksbordet står det ingen frukost uppdukad. Inga mängder av fat med flera sorter ost, skinka, ägg, korv, smör, yoghurt, fil, bröd, juice och oboy. Det hänger ingen doft av kaffe i luften. Istället står där ett gäng saker som ska följa med mig hem. Mormor och morfars saker. Stekpanna, gryta, pajformar, åtta burkar majs. ”Sätt lappar med ditt namn på det du vill ha”, sa min moster Carina igår. Jag fick lust att skrika igen. Ta i från tårna och forma orden ”Jag vill inte ha någonting, jag vill att mormor och morfar ska få ha kvar sina saker. Jag vill att dom ska vara i livet och använda grejerna själva!”. Men jag skriker ingenting. För mormor och morfar finns inte kvar här med oss, åtminstone inte fysiskt. Jag tar ett blått notisblock, formar mitt namn och placerar den lilla papperslappen på en gammal visp med gulnat handtag. Jag sätter en till på en krukväxt, en röd tulpanpelargon som jag och mormor pratat om så många gånger. På en stor rottweiler som morfar skurit ut i trä, målat och satt på husväggen. Mitt namn hamnar på saker utan värde i pengar, men med stort värde i känslor och minnen. Förutom majsburkarna, dom har Carina ställt dit för att få bort mat ur skåpen.

Jag går ut. Hittar en påse solrosfrön och havre i den lilla friggebod som morfar byggt. Jag tar upp en hand full av frön, låter dom rinna genom fingrarna. Tar upp en till, slänger ut den genom dörren och ser hur fröna sprider sig över dom grå plattorna. Snart kommer småfåglarna, dom har sett att det vankas buffé. Jag lämnar trädgården och uppfarten, styr fötterna i riktning mot kyrkogården ett stenkast bort. Stegen blir tyngre. Jag vill inte gå dit. Jag vill inte ha något där att göra. Jag vill inte ha någon anhörig där. Jag vill inte. Men jag går ändå. In genom grinden. Längs en allé av enorma enar, som hotfullt tornar upp sig och kastar långa skuggor på marken. Solen står ännu för lågt för att ha en chans. På gräsmattan utanför kapellet ligger mormors blommor från gårdagen. Det är en rosa färgskala, en färg hon tyckte mycket om. Jag står där en stund, innan jag fortsätter mot platsen där morfar fått sin sista vila. Askminneslunden som förut varit ganska tom är nu full av namn. Morfar befinner sig bland många andra, och nära naturen, precis som han tyckte om. Det sitter en liten fågelbajs på hans skylt. Jag tar en bit av min näsduk, som är blöt av tårar, för att torka bort den. Jag ber honom komma tillbaka, fast jag vet att det är omöjligt. Fler tårar faller. Tårar för allt vi inte fick göra, tårar för alla fina minnen, tårar för att allt känns så enormt tungt.

Om det ändå kunde varit det bubblande ljudet från kaffebryggaren jag hörde när jag vaknade. Om det ändå kunde varit en fruktansvärd mardröm. Om dom ändå kunde funnits kvar här. Då hade vi firat mormors födelsedag idag. 79 år.

 

Tonsätta en begravning

Den dag jag är borta och det är dags att anordna en begravning, då vill jag att de som dyker upp får ägna en stund åt att lyssna igenom mina favoritlåtar genom livet. Sånna som betytt något i olika perioder, utan att någon avbryter, pratar eller vill byta låt. Både låtar jag spelar ofta, och sånna som det passerat en hel del tid sen dom hördes mer frekvent. Det ska liksom kännas att jag är där i alla åldrar, jag är dj. Sjung gärna med.

Det är sånna tankar som dyker upp nu när det är dags att bestämma vad som ska spelas på mormors begravning. Allt är så mycket enklare med en färdig spellista.

Så jag började skapa en spellista på Spotify, för ovan nämnda syfte. En färdig lista att bara plocka fram som den är, eller att komplettera med något eget efter önskemål, om jag mot förmodan skulle lämna jorden (vilket förhoppningsvis inte sker än på väldigt länge). Känner jag mig själv rätt så kommer den där spellistan bestå av flera timmar musik den dag det väl är dags, eftersom det finns så mycket viktig musik, så skriv ”medtag matsäck och en kudde att sitta på” i inbjudan. Och eftersom jag inte är medlem i svenska kyrkan så behövs det ingen tid för prat om Jesus eller Gud.

För den som är nyfiken ligger den här, i hyfsat kronologisk ordning. Välkommen till min högst kaotiska musikstil. River flows in you, i denna version, har varit min ringsignal i flera år. Den första låten är det obligatorisk allsång till, för det är den roligaste låten som finns rent sångmässigt (själva Gudsmeningen i den behöver man inte tänka vidare på, ingen av låtarna är vald p.g.a. sin text).

https://open.spotify.com/playlist/6YL8lLt5PP3SGpWmePQRvI?si=0JG378HOQ1KFj3tCvSQZNg

 

Hästträning

Första inlägget på länge blir ett förhoppningsvis inte allt för svamligt sådant, om hästträning. Behövde mest få ur sånt som snurrar runt i huvudet, och kanske ge något att fundera på till den som läser.

Jag brinner för schysst träning av hästar. Träningsmetoder med forskning i ryggen, bevisat effektiva och hästvänliga. Idag pratade jag och en vän om grundträning. Den riktiga grundträningen, från marken. Basen till allting. Och om hur man först måste be om ett ynka steg, eller ibland bara en antydan till ett steg, innan man kan kräva tio stycken.

Du måste lära dig a, b och c (o.s.v.) innan någon kan kräva att du ska rabbla hela alfabetet från a till ö.

Det var precis det vi ägnade oss åt idag. Bokstaven A. Hon hade tagit ner sin häst till ridbanan, iförd grimma och grimskaft. Och det enda hästen fick öva på var antydan till sidvärtsrörelse, eller ett ynka steg om hästen själv bjöd på det. En väldigt låg ribba, för att öka chansen att lyckas. En hög success rate, om man ska svänga sig med engelska termer. När hästen förstått så kan man sen öka till två steg, vilket då även det blir en låg ribba jämfört med grunden man byggt upp. Steg för steg tar man sig vidare, och till slut kan hästen dansa oändligt många steg i sidled (dvs kan ”rabbla hela alfabetet”, för den specifika övningen).

Just den här hästen behövde öva på att lyckas, framförallt åt ena hållet. Att det inte skulle krävas tio perfekta steg från början, utan minsta lilla i rätt riktning gav direkt eftergift och paus. I början blev hon irriterad, kastade med huvudet, viftade med både svans och bakben. Ett solklart tecken på att hon behöver just en extremt låg ribba och stor chans att göra rätt (eftersom hon inte har några veterinära problem, annars ska sånt givetvis alltid utredas innan man börjar träna). Hon provade att gå framåt, bakåt, framåt igen, och när sedan första lilla embryot till en sidvärtsrörelse visade sig så blev hon kvitt från tryck och fick stå still. Trycket bestod av förarens kroppsposition och en tumme som petade henne lätt i sidan. Det tog inte lång tid innan hon började koppla vad hon skulle göra för att lyckas, och på slutet gjorde hon riktigt fina förflyttningar.

Ger man det två veckor av regelbunden övning, t.ex. några gånger före och efter ordinarie ridpass, så kommer polletten ha trillat ned och alfabetet sitter som ett rinnande vatten. Så länge träningen hålls enkel och föraren är konsekvent.

Man behöver dock ha viss utrymme för plötslig glömska. Det är något som drabbar alla, såväl hästar som människor. Alla känner nog igen sig från skolan, när man sitter och skriver prov och plötsligt blir det helt blankt i huvudet. Man vet att man vet svaret, men kan inte för sitt liv komma på det just då. För hästen kan det istället handla om att den plötsligt glömmer bort vad en viss signal betyder. Det som gick klockrent igår kanske inte alls funkar idag. Då får man utgå från dagsformen, backa de steg som behövs och börja därifrån. Om hästen idag kan alfabetet till F så spelar det ingen roll att det gick hela vägen till M igår. Då får vi nöja oss med F och träna vidare till G, och vanligen går det ganska fort framåt när den väl fått chansen. Det kommer definitivt inte gå fortare eller främja relationen för att vi skriker M-N-O-P på den, snarare leder det till mer frustration och stress hos både häst och människa.

Du är hästens lärare. Ingen vill ha en lärare som kommer in i klassrummet och skriker och härjar, som slår med linjalen över fingrarna för att du råkade säga att 1+1 blir tre eller kräver att du ska kunna räkna ut 75*23 när du går i andra klass. Var en inkännande lärare, en som är lugn och systematisk, som låter sin elev prova och göra fel och guidar vidare tills det blir rätt.

Wally, 2017

 

Ett nytt projekt

Förra sommaren väcktes tanken om ett projekt jag ville genomföra. Men då fanns varken tid eller ork. Det där gnagde dock i bakhuvudet, och jag började lite smått att titta på hur det kunde genomföras. En plan växte fram, och långsamt föll bit efter bit på plats för att kunna förverkliga det där som en gång bara var en lös tanke. Det är också en av anledningarna till att bloggen fått stå åt sidan, för att frigöra tid och tankeverksamhet till något nytt.

Resultatet blev en youtubekanal, som fått namnet Övningsbanken. Materialet som finns där hittills är skapat sedan i höstas, flera av filmerna är på Lilly i oktober. Planen är att samla en väldig massa övningar för att träna upp sin häst. Att bygga muskler, kondition, motorisk kontroll, rörlighet. Öka lydnaden och precisionen. Det mesta med hjälp av bommar i olika uppställningar.
Det går att använda en och samma bomuppställning på femtielva olika sätt, vilket också är det jag tänkt visa i övningarna. Att man kan lägga fram några få bommar på ett visst sätt, låta dom ligga kvar på ridbanan och ändå kunna rida olika övningar hela veckan. Men också att man med samma bomuppställning kan träna hästar från lägsta till högsta nivå. Det går alltid att förändra och försvåra.

Det finns än så länge fyra basövningar publicerade, och tre teoretiska videor som handlar om målsättning, hur man lägger upp en träningsplan och styrketräning. Fler teoretiska videor är på väg, det kommer bli en om varje träningstyp.

Prenumerera gärna på kanalen: https://www.youtube.com/channel/UCnrpuGByT4yDzSpuqlBxqbw
Ju fler prenumeranter, desto fler funktioner låses upp. Bland annat att kunna göra en enklare länk.

Det finns också en Facebooksida, gilla och dela gärna till andra som kan vara intresserade: https://www.facebook.com/ovningsbanken