Stjärnskott

Vi hade en svacka efter nyår när jag varit sjuk och inte fått rida eller anstränga mig på ett tag. Därefter gjorde jag en ordentlig analys av mig själv, på jobbet gjorde vi några tester som visade att jag var ganska sned och jag har jobbat hårt med att korrigera mina fel och brister efter det. Jag diskuterade saken med min tränare, som numera är väldigt noga med att jag inte får tappa hållningen (jag shiftar åt sidan, vilket är svårt att se när man bylsat på sig vinterkläder). I och med all träning av mig själv har Lilly blivit betydligt mer rak på köpet. Hon har också fått lära sig att gå undan ordentligt för båda skänklarna, vilket gjort att jag nu kan flytta henne både hit och dit. Vi gör inga snygga skänkelvikningar än, men vi har ett bra råmaterial att skapa ifrån nu.

Vi är lika mycket perfektionister båda två tror jag. För det går inte att jobba med det hela i skritt. Hon slår nästan knut på sig själv i sina försök att tolka min minsta rörelse i sadeln, och jag analyserar sönder mina tryckpunkter i atomer. I traven får vi ett annat flyt, när ingen av oss hinner tänka lika mycket utan bara gör (men även där har jag analyserat exakt var jag ska peta med skänkeln för att få bästa möjliga sidförande rörelse, så lite nytta har vi av allt tänkande).

Sits, övergångar mellan skritt och trav, rakriktning och att hon ska flytta sig för mina hjälper är det enda vi övar på just nu. Så viktiga grunder, som vi kommer ha igen framöver. Det går i alla fall solklart framåt hela tiden just nu. Får vi fortsätta på den banan en stund så kommer vi höja vår lägstanivå ett rejält snäpp.

Så snart det blir varmt nog att skippa jackan vid ridning ska jag trycka upp linjer på en tröja, så det blir ännu tydligare om jag sitter rakt eller inte. Det enda som är synd är att vi inte har speglar i ridhuset, så jag måste förlita mig till vad andra säger.

Bild från förra sommaren

Annonser

Dressyrträning

Nu var det en månad sedan dressyrtränaren såg oss sist. Då kändes det mesta katastrof. Jag satt snett och hade precis blivit medveten om på vilket sätt, och hästen gick konstant böjd åt vänster. Vi fick ändå till ett rätt bra pass den gången, och sen dess har jag jobbat som sjutton med de nycklar vi hittade då för att låsa upp felaktigheterna. Ibland har det känts som att nyckeln blivit kass och ibland som att någon bytt låset, men vi har övat vidare ändå.

Denna gången sa tränaren att det syns att vi har tränat på sedan sist. Fint beröm! Hon sa att det är stor skillnad i min sits och att hästen är rakare nu, även om det såklart finns en hel del kvar att jobba med.

Vi började passet som sist. Med en häst som drog huvudet åt vänster och inte ville lyssna på höger skänkel. Skönt ändå att ha en sämre dag när tränaren är på plats. Vi ska ju höja vår lägstanivå, inte toppa våra bästa dagar. Efter en stund var Lilly med i matchen igen, då kunde vi göra skänkelvikningar och snygga volter. Hon känns helt fantastisk när hon släpper igenom, då är det likt hur hon var innan skadan.

När det kom in fler hästar i ridhuset gick vi tillbaka några steg igen. Inte till ruta ett, men kanske två eller tre. Tillbaka till huvud åt vänster och halvtrasig högerskänkel. Men det gick betydligt fortare att återgå till den mjuka, fina känslan igen. När vi avslutade kändes hon nästan likadan i båda varven, och det var längesen det var så.

Nu ska vi fortsätta på det inslagna spåret, vi har kommit en bra bit på vägen men har ett antal fler mil att gå innan vi kan klassas som ett rakt ekipage. Fortsatt jobb på egen hand tills det är dags för nästa träning för instruktör, konsekvent och målinriktat. Det bästa av allt är att träningarna går som friskvård, så både jag och hästen blir bättre utan att det behöver kosta något extra i dagsläget.

Up, up and away!

Igår stod hoppning på schemat. Hälften av alla hästar i stallet samlades i ridhuset för gemensam hoppträning, dock utan tränare. Framme fanns en studsserie, ett relaterat avstånd på böjt spår och 5,5:an. Lilly, hennes hagkompis (också unghäst) och en rutinerad hopphäst värmde upp på pyttehinder (som synes på bild). Sen tog vi några språng i 5,5:an med hinder nr två på ca 50-60 cm. Jag hade gladeligen provat att höja lite till, men vill samtidigt inte riskera att något händer och att hon blir skrämd. Så tills hon har mer rutin och bra erfarenheter på pluskontot håller vi oss på blåbärsnivå. Vi avstod från studs av samma anledning, för annars hade vi nog knutit fast oss där i.

Planen är att hoppa för tränare snart, så jag kan få lite direktiv angående mig själv. Red en hoppträning på ridskolehäst för ett år sedan, innan dess hade jag nog inte hoppat för tränare på drygt tio år, så det är verkligen på tiden. Just nu handlar det mest om att få hästen mitt över hindret (hon är lite vinglig), ha lagom hastighet och hålla i manen för att inte riskera att dra i tyglarna om det blir ett kaninhopp. Himla smidigt med lång man, för då kan man ha gott grepp även 30 cm över själva halsen vid behov.

Lilly har fått ta över Bellas gamla träns och brösta. Svart läder med mässingklinkers på båda, och bröstan passar precis i yttersta hålen. Breddar hon sig mer så lär jag få skarva med en extra hake i var ände, men det är det värt för att ha ett matchande set.
Sadeln är den hon reds in i (Wintec allround). En hoppsadel i läder står högt på önskelistan, men väldigt långt ner på priolistan.

Årsmöte och avelsdrömmar

Igår var det årsmöte för morganföreningen. Egentligen hade jag inte tänkt åka dit, men blev övertalad att kolla upp möjligheter till samåkning och vips var det bestämt ändå. Årsmötet i sig var som årsmöten är mest, styrelseposterna tillsattes och jag hamnade i valberedningen. Det där med valberedningen var inte alls enligt planen när jag klev in genom dörren en stund tidigare. Men ska det finnas en förening så får man ställa upp när det saknas folk. Är fortfarande rätt bränd efter min tid i styrelsen för dåvarande kattklubben, så det känns lagom att ha ett uppdrag som är mer bredvid styrelsen än i. Tror inte att jag nämnde så mycket om det som hände här på bloggen, men vår ordförande i kattklubben tog egna beslut gällande det mesta innan det ens lyfts på möten och betedde sig ytterst olämpligt mot de som sa ifrån. Att gå ur styrelsen där var ett av mina bästa beslut någonsin, och jag har sedan dess hållit mig en bit ifrån kattutställningsvärlden p.g.a. erfarenheterna från den klubben (Lillfisk har gjort de utställningar han behöver för sin titel, och kattutställningar är ärligt talat ganska tråkiga).

Men åter till morganhästarna. Där verkar styrelsen hundra gånger bättre, och ny ordförande blev Wallys/Valentines uppfödare. Det är nog helt rätt person på den platsen!

Efter årsmötet var det dags för föreläsning om genetik. De som känt mig länge vet hur nördig jag kan vara när det gäller sånt. Specialintresset ligger i färggenetik, redan när jag var 15 år satt jag och läste in mig på området för att förstå hur hästens färger nedärvs. Just färger är en enkel grej att förstå sig på, så det var roligt att höra mer om andra egenskaper och inavelsproblematik. Och nu är jag om möjligt ännu mer sugen på att använda Lilly i aveln, eftersom hon inte har någon av de klassiska svenska hingstarna i sin stamtavla. De som annars finns hos nästan var och varannan häst som är födda här. Dvs jag kan nästan välja hingst helt fritt utan att det blir tal om inavel de närmsta generationerna, och så bidrar vi till rasens överlevnad. Men, man ska vara realistisk också. Det kostar att ta fram föl, man måste stå i ett stall som är lämpligt för det, Lilly ska gärna ha visat att hon har fler kvaliteter än att inte vara nära släkt med hingsten och fölet måste ha någonstans att bo när det är avvant (att sälja lär det ändå inte bli tal om). Så just nu är det mer en avlägsen dröm än en plan, men en vacker dag…

Världens bästa föl, Wally. Så pass bra att änglarna ville ha honom direkt.

 

Bok: Ryggvänlig ridning, för både ryttare och häst

Då var det dags för bokrecension nummer två. En bok som skrevs 2009, och utkom på svenska 2012. Den finns att köpa online hos de stora siterna som säljer böcker. Titeln är Ryggvänlig ridning, för både ryttare och häst. Den är skriven av Susanne von Dietze (fysioterapeut, ridlärare och dressyrdomare) och hennes kusin Isabelle von Neumann-Cosel (ridlärare, dressyrdomare och journalist). Att jag köpte den här boken var enbart p.g.a. att Susanne varit med och skrivit den. En person med gedigen utbildning i hur kroppen fungerar, och med god kunskap om hur ridning ska se ut på tävlingsbanan. En spännande kombo helt enkelt. Det var bland annat p.g.a. Susanne jag sökte till just fysioterapeututbildningen, eftersom jag ville gå samma väg.

Jag blev inte besviken. Boken börjar med att förklara hur kroppen ser ut, vilka variationer som finns mellan olika människor och hur det påverkar hur vi sitter i sadeln. Det var mycket jag kunde sedan tidigare, och nivån känns väl anpassad till de som inte har motsvarande förkunskaper. Men ett gäng ”aha”- och ”just ja”-upplevelser fick även jag, eftersom vi under utbildningen inte fokuserat någonting på just ridning.

Den fortsätter med tips och övningar att göra för att få en bättre och mjukare sits, och hur man känner in rörelser hos både sig själv och hästen. Man kan lätt tro att den här boken skulle handla om enbart ryggar, men så är inte fallet. Bland övningarna finns allt från händer till fotleder, eftersom det påverkar helheten och därmed hur skonsam rörelsen blir för ryggen. Hästens rygg hänger med lite i bakgrunden genom hela boken och kommer fram i ljuset då och då, men störst fokus ligger helt klart på ryttaren själv. Författarna förklarar gång på gång att ryttarens sits sätter kvaliteten för hästens rörelse, så det känns helt logiskt att tyngdpunkten ligger på just ryttaren eftersom vi kan påverka hur hästen rör sig.

Bokens tredje del, som också är den sista, handlar om hur man tar med sig tänket in i den riktiga ridningen. Där man inte längre kan vända och vrida sig till ledernas ytterlägen i syfte att känna in och mjuka upp. Författarna går bland annat igenom hur man tar tyglarna i skritten utan att störa takt och tempo, sitter bättre i traven och rider volter utan att hästen går på dubbla spår. Det är en bra kombination av övningar och tips att ta med sig upp i sadeln och teorikunskaper. Boken avslutas med ett flertal övningar för ridbanan, med syfte att öka bärighet hos hästen och korrekt sits hos ryttaren.

Boken är rikligt illustrerad med bilder, vilket gör det lätt att förstå och ta till sig hur författarna menar.

Det är en genomtänkt bok, med en tydlig röd tråd. Påståenden förklaras med den princip som ligger till grund för uttalandet, vilket förstärker tilltron till det man läser. Den är riktad till ryttare på flera nivåer, från nybörjare till mer avancerade ryttare. Proffsen gör ofta redan delar av det som beskrivits (vilket författarna också nämner) och det är därför dom är på den nivå dom är, men även dom skulle ha nytta av att lära sig mer om bakgrunden till varför en viss grej fungerar. En bok för alla, helt enkelt. För den som inte är inne i tänket kring kroppen och rörelsekedjor skulle jag rekommendera att prova de rörelser som beskrivs innan man fortsätter vidare till nästa del, för att få ut så mycket som möjligt av den skrivna texten. Jag läste boken från pärm till pärm, skrev ner ett helt gäng tips och idéer som jag nu har/ska testa under kommande ridpass och kommer definitivt att läsa om vissa delar för att repetera det som står skrivet. Jag skulle säga att den fungerar bäst så, när man läser från början till slut och därefter använder den som uppslagsbok. På så sätt missar man inte de viktiga grunderna i sina försök att plocka russin ur kakan.

För att inte lämna er tomhänta efter att ha läst hela recensionen tänkte jag dock ändå bjuda på några russin, men vill åter igen poängtera att russinen blir än bättre ihop med resten av kakan.

  • Testa din balans genom att variera lättridningen. Stå två steg, sitt ett, stå två, sitt ett. Kan även göras tvärt om, med två steg nedsittning ett stående. Variera med tre av varje, eller andra serier. Det utmanar kroppen.
  • När du ska klappa hästen, gör det på motsatt sida. Dvs höger hand klappar på halsens vänstra sida och tvärt om. Då får ryttarens kropp en vridning genom ryggen och det blir lätt att känna eventuell oliksidighet. Låt huvudet leda rörelsen, och känn hur rotationen fortsätter ner i bröstryggen.
  • Andas in vid övergång till högre gångart, då stabiliserar kroppen automatiskt upp ryggraden. Andas ut vid övergång till lägre gångart, men sjunk inte ihop. Viktigt att inte hålla andan!

Efter den här boken är jag om möjligt ännu mer sugen på att börja jobba med ryttarträning. Det är ett gott betyg!

En trött häst

Igår höll Lilly på att somna innan vi ens hunnit ut ur ridhuset. Det var dags för årets första Sussi-träning. Dom träningarna innebär uppbyggande arbete, och inte finridning. Vi behöver en del av den varan för att kunna finrida framöver.

Gårdagens övning bestod av fyra bommar på en volt, utlagda som övningen klockan (en bom vid kl 12, 3, 6, 9). Syftet var dock inte att galoppera runt dom på en volt, så som klockan utförs. Istället skulle vi rita blommor. Det kunde göras i en hel massa mönster. Vi började med åttvolter, fortsatte med att rida volt över en bom, in i mitten och vidare till bommen bakom i samma varv, volt över den också, byte till en åttvolt över en bom och sen tillbaka till det svåra varvet för två nya volter. Ett helt varv på stora volten, över fyra bommar. Det var som att åka karusell på tivoli, fast att man fick styra sitt åkdon själv.

Lilly har svårt att vända sig åt höger. Det är främst mitt sitsfel, men nu har hon liksom skapat det rörelsemönstret vid ridning så även fast jag korrigerar mig kan hon inte riktigt hänga med. Därför gjorde vi en hel massa högervolter. Att i skritt böja hästen åt höger, hålla emot med innerskänkeln och försöka träffa mitt på bommen var inte riktigt vår paradgren om man säger så. Men Sussi ropade att man måste börja någonstans och att det inte gör något om vi behövde göra volter i volten eller inte ens kom över bommen eftersom högerböjningen var viktigare än ridvägen.

Märkte själv att jag släppte vänster tygel nästan helt, för att inte lockas att försöka styra upp med den. Till och från fick vi till riktigt fin böjning, men det var ärligt talat skitsvårt i skritt. Traven gick lite bättre, där slår hon inte knut på sig själv på samma sätt. Hon har en enorm will-to-please, en riktig border collie i hästformat, så i sina försök att förstå vad jag menar så känns det som att hon får prestationsångest ibland. Då går det bara långsammare och långsammare medan hon frenetiskt försöker göra rätt, tills det bara blir pannkaka. Tur att hon har en matte som förstår känslan… I traven finns mer fart från början och då gör hon rätt lättare, det känns som att hon gör mer och tänker mindre då. Igenkänningsfaktor på den.

Efter en dryg halvtimmes träning hade hjärnan slut på bränsle, hos oss båda. Hästen som försökte lista ut vad jag ville att hon skulle göra, och jag som försökte hålla mig orienterad i mönstret. Hade nästan behövt karta och kompass till och från. När jag parkerade henne vid utgången för att ta på reflextäcket hann hon nästan somna, så jag misstänker att det blev en lugn natt för hennes del.

Den här övningen ska vi roa oss med en gång i veckan fram till nästa träning, ska bli spännande att se vad det ger för resultat.

Foto från några veckor sedan, fullt ös i snön

En hel massa halter

Sedan jag skrev sist har vi ägnat oss åt halter, halter och ännu fler halter. Det har gjorts halt i töm, vid promenader och under ryttare. Lilly har nämligen haft svårt för att stå still, så det har vi övat på. Syftet med halterna var från början att hon skulle stå still och vänta, men sen tillkom även att göra halterna tätare och under kortare stillaståendefas för att samla upp henne. Nu kan vi göra båda varianterna rätt bra.

Idag var det dags för körträning igen. Det var körtränaren som först gav oss halter i hemläxa. Hon var rätt nöjd med våra framsteg idag. Ponnyn visade sig dock inte riktigt från sin bästa sida inne i ridhuset, eftersom hon bränt en hel del av koncentrationsförmågan under tiden vi skrittade fram utomhus. Jag hade inte koll på att det blivit lite försening i schemat, så det blev en betydligt längre framskrittning än jag tänkt innan det var vår tur.

Idag gick vi långsidor med vagnen i rätt position, men inte fastsatt. Danne var iväg på egna äventyr, men stallägaren ställde upp som medhjälpare vilket jag är väldigt tacksam för. Nu får vi se till att få tummen ur och öva mer, så hon blir säker i sin uppgift och vi kan komma framåt lite fortare än vi gjort hittills. Hemläxan till nästa gång är att öva på att lägga vikt i draglinorna igen (det är ett tag sen sist, men då gjorde hon det utan problem), och att dra vagn på rakt spår.