Arkiv

Galopp, galopp

Idag fick Lilly ta sin första galopp på lina, sedan skadan inträffade. Hon har visserligen galopperat på lina redan innan, men det var inte på mitt initiativ så det räknas inte. Denna gången fick hon alltså kommando, tog chansen direkt och galopperade omkring så fint så. Mycket glad häst!

Hon har också hagkompisar sedan några dagar tillbaka. Efter att hon ledsnat på att gå ensam, vilket ledde till att hon sprang runt, runt i hagen och inte ens åt upp sitt hö, så kände jag att det vore säkrare för henne att bara släppas ihop med andra, springa lite vid ihopsläppet och sen vara lugn därefter. Så nu går hon med två andra ston, och redan blivit hänga-ihop-kompis med den ena. Hon klarade ihopsläppsrusningarna bra också, men hon fick ha benskydd på sig då för att försöka skona skadan vid eventuella sparkar. Ingen hälta eller liknande, vilket känns väldigt lovande. Men vi skyndar ändå långsamt med den planerade träningen. Vad hon gör i hagen tänker jag låtsas att jag inte ser.

Bilderna togs i förra stallet, tänkte använda dom tills ni sett alla. Sen lär det väl dessvärre bara bli mobilbilder tills det är lite roligare omgivning ute, nu är det mest brunt överallt och då är det inte så motiverande att göra hästen fin för en fotosession med systemkameran.

Annonser

Tio minuter uppsuttet

En ryttare utan en häst är bara en människa. Men idag fick jag vara en ryttare igen. Det var dags för premiärturen efter skadan. Det blev ungefär tio minuter i sadeln. Danne var till och med förvånad över hur kort stund jag red när jag stannade för att hoppa av. Men hellre kort och bra, än att riskera att slita på henne.

Hon hade fått skritta lite vid hand innan jag satt upp också, men skulle säkerligen glatt fortsatt uppsuttet en stund till om jag bett henne. Så himla positiv häst!
Testade några steg i trav också bara för att känna på rörelsen. Första gången grymtade hon till och tog ett litet skutt med frambenen, ett sånt där som hon gjorde när hon nyligen påbörjat sin karriär som ridhäst. Grymtningen var en sån där glad som brukar komma innan en serie bocksprång, men hon höll sig i skinnet. Skuttet gör hon när hon är lite för svag för att göra en fin övergång. Det var inte någon fantastisk trav direkt, men den kändes jämn i alla fall och det är det viktiga.

Hon har tappat en hel del muskler, och skulle inte må dåligt av att lägga på sig lite hull heller (hon är dock inte alldeles för tunn, revbenen känns bra). Sadeln fick fyllas ut med en dubbelvikt benpadd för att passa i dagsläget. Fokus ligger nu på mycket skrittarbete, och det mesta kommer göras vid töm ett tag. Nu kan vi dock variera med lite ridturer emellanåt.

Danne tog lite bilder idag. Jag behöver öva på sits och handställning, han behöver öva på fotografering ;)

Vilken härlig häst

På slutet i förra stallet högg Lilly i boxgallret så fort någon passerade. Högg i luften efter både folk och hästar om hon stod på en av skötselplatserna. Högg efter mig i boxen om jag rörde henne. Enda stället där hon inte gjorde så var när hon fick vara ensam med mig i ridhuset. Då kunde hon gå lös, följde efter, inte minsta tecken på att jag skulle behöva akta mig.
Hon fick hållas ganska kort i grimskaft och tömmar på alla andra ställen, för att kunna hanteras säkert.

Efter en vecka på nya stället hugger hon inte alls. Munnen är stängd, trots att jag borstar under magen eller kommer in med hö. Hon gnäggar efter mig i hagen. Hon går med hängande grimskaft på promenader, utan minsta tendens till att vilja fara iväg trots att vi just nu varit ute betydligt mindre än vi var på slutet på förra stället (p.g.a. lite logistikproblem, samt att hon råkat trampa mig på foten så att jag just nu inte får ta promenader utan att använda kryckor).

Det är så tydligt att just den här hästen inte trivdes i ett stall av mer öppen typ, där man har fri sikt till samtliga hästar i stallet. Nu när hon har högre del trä mellan sig och sin boxgranne, helt avskärmat vid hörnet där det serveras foder och stallet dessutom är uppdelat i sektioner så har hon verkligen kunnat landa ordentligt. Det är fortfarande lika många hästar. Det är lika många människor som vistas där. Men det är uppbyggt på ett annat sätt, ett som passar just henne bättre.

Hon har blivit samma gamla härliga häst som innan. Den som nyfiket följer andra hästar genom boxgallret, med spetsade öron, när dom ska till spolspiltan som är mitt emot hennes box. Som njuter av att bli borstad överallt, och åter igen känns sådär mentalt stabil som jag tänker att en morgan ska vara.

Nu ska bara rehabperioden slutföras, sen får hon gå ihop med andra hästar och leva på riktigt igen. Som jag längtar efter att kunna ge henne det.

Bilderna är tagna i Oktober. Alltså inte i nuvarande stall.

Tömkörning med rumpband

När ens häst har svårt med koncentrationsförmågan om det finns andra hästar i närheten, och det redan lyser i ridhuset, då går man ut till ridbanan för att jobba ostört.
Vi har precis bytt stall, eftersom lösdriften där hon stod innan stängdes ner. Det fanns möjlighet att stå kvar på box på samma anläggning, men Lilly kändes väldigt stressad och var inte riktigt sig själv där efter sin boxvila. Samt att prislappen hamnade en bit över min smärtgräns. Det blev bra ändå, för vi fick erbjudande om en box i ett stall som är uppdelat i fler sektioner, med högre boxväggar varav en del heltäckt (för att hästarna ska kunna äta ostört), med ridhus, ridbana och goda möjligheter till körning på anläggningen.

Lilly har nu stått där i tre dagar, och jag märker redan skillnad. Hon är lugnare och mer tillfreds, vilket känns jättebra eftersom jag var lite orolig att en flytt ovanpå allt annat skulle förvärra det ytterligare ett snäpp innan det kunde lugna ner sig igen. Men som sagt, hon har landat bra i sitt nya stall.

Hon har fått prova att röra på benen i både ridhuset och på ridbanan. På ridbanan på förra stället flög hon i luften och for omkring, men här var hon lugn och nästan en latmask istället. Det känns himla bra, för det gör att vi har bättre förutsättningar att återgå i arbete på ett bra sätt.

Vid detta pass fick hon prova att gå med ett elastiskt band runt bakdelen för första gången. Hon fick först värma upp ordentligt utan bandet, och när jag kände att hon var lugn och sansad provade jag att fästa det. Bandet består av en helt vanlig täckesgjord, med enkla hakar från Biltema mellan täckesspännena och tömkörningsdäckeln. Det finns en variant att köpa på t.ex. Hööks också, men jag ser ingen anledning att betala dyra pengar för något man redan har hemma. Eftersom Lilly är van vid att ha tömmen bakom rumpan sedan tidigare var det inga problem med ett band där. Min förhoppning med bandet var att hon skulle få lite hjälp att kliva inunder sig, men jag kan inte påstå att jag såg någon större skillnad i skritt.

Hon får inte trava särskilt mycket än, men vi testade något varv på volt i båda varven för att se hur hon rörde sig. I traven tyckte jag att hon gick bättre med bandet, så det ska bli spännande att testa igen och jämföra mer ordentligt genom att filma med och utan band. Det kräver dock mer än bara paddocklampor, därav fick det skjutas på framtiden. Ni ser ju på bilderna nedan, hur suddigt det blev så fort jag försökte få till en bild (med mobilen) under tiden hon skrittade.

Ponny bängbäng

Igår tänkte jag att jag och Lilly skulle ta em tömkörningssväng i skritt runt gården. Det tänkte inte hon. Vi kom en liten bit, sen såg hon två personer och en häst i en hage och frös fast. Någon skund senare blåste det till så det rasslade i vassen i diket fyra meter bort, då slog det slint. Hon ställde sig rakt upp, skuttade iväg på en volt runt mig som försökte parera med tömmarna och stannade fint när hon gjort en halv volt.

”Hästskrälle” tänkte jag, och smackade på för att komma iväg åt rätt håll igen. Hon kom halva volten, till samma punkt där hon tidigare stannat. Och gjorde om samma procedur igen. Plus några extra stegringar. Så jag kände att det nog inte var läge att försöka ta sig särskilt mycket längre runt slingan, eftersom vi hittills kommit sisådär 50 meter. Det vore liksom inte så bra att tappa henne, och det var bara på den platsen det var tillräckligt brett att ha henne på volt.

Så vi vände tillbaka. Ponnyn såg en hund på avstånd och betedde sig som en extremt nervös och förväntansfull varelse på samma gång. Ett mellanting mellan skritt och passage var hennes enda möjliga gångart, något jag aldrig sett henne göra ens i hagen förut. Det blev styrketräning, om inte annat.

Vi kom upp till ridbanan, och min plan var att låta henne gå längs spåret runt. Det var inte hennes plan. Hon gjorde ungefär samma repertoar som ute, fast något mer kontrollerat och med mindre tvåbensstående. Men jag gav mig inte. Några varv senare var den värsta överskottsenergin borta, så hon kunde skritta runt. Därefter kunde vi färdigställa vår skrittpromenad, innan vi gick in i stallet igen.

Hon är så vansinnigt pigg just nu. Helt odräglig när hon inte är omringad av staket. Inne i ridhuset däremot är hon som lugnet själv. Hon gör några små bockningar ibland, men inte mer än så. Ute är det mer rodeo. Bara att hoppas att vi kan pysa ut den energin innan jag sadlar och sitter upp, för någon sån åktur vill jag inte vara med om.

Inget öppet sår längre

Den efterlängtade dagen har äntligen kommit. Lillys sår hade som en tunn hudfilm över sig idag, för första gången på över en månad. Det gick visserligen upp lite grann när jag rengjorde det, men inget blod utan bara att själva huden sprack lite eftersom den är så skör. På med ny kompress och bandage, förhoppningsvis för sista gången. Nästa gång borde det räcka med en mjuk padd och benskydd. Hon ska ha skydd på tills huden återhämtat sig mer, men det vore ju skönt att slippa bandagera med bomull som inte får bli blöt och ska sitta några dagar i taget. Betydligt enklare att ha en padd som snabbt kan bytas om den blir blöt, och kunna lufta benet dagligen när hon ändå står på stallgången.

Det blir också dags att börja sätta igång henne försiktigt. Första grejen blir nog med tömkörningsselen inne i lilla ridhuset, så det är tråkig och monoton miljö där jag kan parera med tömmarna från båda håll För något säger mig att madame skulle flyga omkring som en heliumballong om jag försökte promenera henne i det fria direkt.

 

Lite större hage

Idag fick Lilly äntligen gå ut i en hage som är lite större än den pyttelilla sjukhage hon fått lov att gå i de senaste tre veckorna. Innan dess fick hon bara vara i sin box, och skulle egentligen stått så i minst två veckor men p.g.a. att hon höll på att gräva sönder framhovarna fick hon lov att stå i sjukhage av boxmått så länge det inte regnar. Idag la jag som vanligt om såret, vilket gjorts med 4-5 dagars intervall, och kunde konstatera att det dragit ihop sig riktigt fint sedan sist. Vid två tidigare tillfällen har jag fått skära bort svallkött (efter att veterinären både visat hur man gör samt sagt att jag får göra det på egen hand, såklart), men idag fanns det knappt något kvar. Det lilla som ändå fanns avlägsnades, och kvar fanns ett sår på ca 1,5×1 cm.

Från början var det tre sår, varav det största ca 7×3 cm och väldigt djupt. De andra två har nu läkt helt, och det stora är som sagt ganska litet nu. Förhoppningsvis ska det ha dragit ihop sig helt om en vecka eller två.

P.g.a. att det såg så fint och litet ut nu, och att hon inte haltat ett steg sedan hon blev av med svullnaden över lederna för 3-4 veckor sedan samt ända sedan skadan var färsk frivilligt stått och belastat det benet medan det andra vilats, så fick hon idag alltså gå ut i en något större hage. Den är ungefär fyra gånger så stor som den hon stått i innan, så nu finns det gott om utrymme att röra på sig men utan att hon kan springa omkring.

Innan hon fick komma ut där la jag strategiskt ut en tuss hö, släppte sedan in hästen och hon gick lugnt och fint fram för att börja äta. Inte ens en promenad runt staketet, inget skutt, ingenting. Himla skönt, för då kan hon vara där utan att jag behöver oroa mig för att det ska vara dåligt för henne.

Jag antar att det aldrig var fråga om någon spricka (det gick inte att avgöra om det fanns en sådan eller om det var luften i såret som gjorde att det såg så ut utifrån de röntgenbilder som togs, därav att veterinären ville behandla det som en spricka). Veterinären sa från början att en häst med en spricka i ett ben ska hållas helt stilla, och inte ens lägga sig ner eftersom de krafter som går genom benet vid en uppresning kan göra att det går av helt, helst skulle hon stått med hängmatta. Att ha henne konstant uppbunden i sin box var dock ingenting som skulle gått att genomföra utan att riskera andra problem, eftersom jag är helt säker på att hon då skulle dra sönder grimman/nacken eller få över ett framben. Hon hade dessutom på eget bevåg sprungit omkring i både trav och galopp med tvära stopp och vändningar dagen innan utan att ha någon direkt hälta (då skadan alltså redan fanns, men inte verkade så allvarlig). Efter att boxvilan var ett faktum har hon vid några tillfällen skuttat omkring både i grimskaft och inne i sin sjukhage, samt att hon ligger ner vid minst ett tillfälle per dygn. Och så det där med att den lilla hälta hon haft försvann helt och hållet när svullnaden kring lederna gått ned. Så jag gissar att det inte funnits någon spricka, men kommer givetvis ändå att sätta igång henne väldigt försiktigt när såret väl läkt. Går det i den här takten borde vi vara fit for fight igen i början av nästa år.