Arkiv

Vinyltryck

Idag hade jag tid och inspiration för ett nytt vinylprojekt. Jag hade köpt en vit body som lämpade sig perfekt för att dekoreras, och fick idén från en annan person som gjort ett nästan likadant tryck. Det står ”Little stinker” i limegrönt, med framsidan av en skunk på framsidan av bodyn. När sparven vänder på sig ser man en skunksvans.

Det är ju tur att hon varken kan läsa eller välja kläder själv än, för då hade den nog fått ligga orörd i lådan. Men nu lär det istället bli ett flitigt använt plagg. Man har inte roligare än man gör sig… eller andra.

Annonser

Lokalkändis?

Är det nu man får klassas som lokalkändis i 15 minuter? Idag är jag, sparven och Lilly med i tidningen.
Det är dock ett litet tag sedan intervjun gjordes, så vikten har ökat till 5275 g (det står 4430 g i artikeln).
Det står även ett litet fel angående vad jag gjort efter studenten, där det nämns att jag varit sjukskriven p.g.a. onda knän. Jag var dock aldrig sjukskriven på riktigt, visst hade jag papper som jag kunde skicka in angående det till Försäkringskassan, men jag valde istället att läsa högskolekurser på distans för att få något att göra om dagarna och ändå uppleva att jag tog mig framåt. Innan knäna blev som värst hann jag dessutom jobba i stall, och mellan mina operationer arbetade jag strödagar inom eventbranschen. Knäna opererades till slut (där man skalade bort en stor medial plica, vilken gjorde att knäskålen hakade upp sig) och tre månader efter att knä nr två skurits upp började jag mitt nya jobb på Securitas. Där var jag sedan kvar tills jag sökte till fysioterapeutprogrammet i Göteborg, och kom in. Under mitt sista år på Securitas samt första året på högskolan drev jag dessutom eget företag, under namnet KCK Sports, men det fick jag tyvärr lägga ner p.g.a. att jag behövde lägga min tid på skolan.

Idag har jag ytterst sällan problem av mina tidigare knäbesvär. Orsaken till upphakningarna och smärtan som kom med det är borta, och nu krävs bara en liten dos av träning för att knäskålen ska vara stadig. Däremot har det varit en väldigt nyttig erfarenhet inför att arbeta som fysioterapeut, eftersom jag vet precis hur det är att sitta där som patient och ha rejält ont men att ingen hittar några fel och avfärdar det hela. I högstadiet påstods det till och med att jag hittade på mina smärtor för att slippa vara med på idrotten. Jag lär vara evigt tacksam till den ortoped som till slut konstaterade att ena knät skulle öppnas för att undersökas inifrån, trots att man inte hittat några fel ens på MRT (”magnetröntgen”), för det var då han såg och tog bort den knöl av bindväv som visade sig ha orsakat det hela. Idag tänker jag att varje smärta har en orsak, oavsett om den beror på något kroppsligt fel eller om det är psykiskt, och om man bara hittar orsaken så kan den behandlas på sikt. Det kanske inte går att få bort den helt hos varje patient, men det går åtminstone att förbättra eller att hitta bra så kallade copingstrategier. För mig tog det 9-10 år från att problemen först dök upp tills jag kom in på operation, idag har det gått snart lika lång tid efter operationerna och jag har hunnit med att både springa och cykla lopp. Det trots att min dåvarande sjukgymnast (som jag gick hos en gång före och i något år efter operationerna) trodde att jag aldrig skulle kunna springa igen. Det sa han ju dock aldrig högt, förrän jag kommit dit och berättat att jag varit ute och joggat igen.

Det sista som överger en är hoppet. Och det gäller allt från extremprematurfödsel till knäproblem.

 

 

Sexmånadersdagen

Igår uppnådde sparven den aktningsvärda åldern sex månader. Nu är hon närmare ett år gammal än nyfödd. Korrigerad ålder är dock bara tre månader, så i jämförelse med andra barn är det där hon befinner sig.

Hittills i sitt liv har hon:

  • Varit inlagd på tre olika sjukhus, i totalt 156 dagar (varav sista månaden med permission hemma).
  • Genomgått en hel massa ultraljud, röntgen och andra undersökningar.
  • Blivit av med ett större antal rör blod.
  • Fått påfyllning av donerat blod vid flera tillfällen.
  • Gått på flertalet antibiotikakurer.
  • Tagit emot en hel massa presenter.
  • Klappat katter.
  • Suttit på en häst.
  • Lärt sig att rulla från mage till rygg.
  • Sett en valborgsbrasa.
  • Börjat sitta korta stunder i en hög sitta-vid-matbordet-barnstol.
  • Åkt båt.

Den senare delen av listan är helt klart roligare än början. Nu ska vi bara hålla tummarna för att allt fortsätter att gå åt rätt håll.

Alla bilderna nedan utom en eller två (armhävningen och flaskan) är tagna de senaste två veckorna.

I sin barnstol, uppstöttad av handdukar för att hålla balansen.
  Med mig och min moster på stan

Med sin mormor (dvs min mamma)

Jag och sparven, när hon för första gången provar en solhatt

Ser fånig ut i en mössa hon fått ärva från en av Dannes kompisar

Hästen Lilly ställer upp som barnunderhållare

Delar säng med katten Kakan (i några sekunder, sen ville inte Kakan vara kvar)

Iförd ett safariplagg som min mormor köpt

Provar att sitta på hästen Lilly, för andra gången i sitt liv

Armhävningar är inga problem

Ganska ofta kan hon inte äta, för att hon bara skrattar istället

Hon kan dansa disco. Här iförd matchande byxa och tröja som min farmor gjort.

Full rulle hela helgen

Långhelg med knappt en ledig stund, har det varit hittills. Vi har haft en hel massa av mina släktingar på besök. Dom bor vanligtvis nästan 30 mil bort, så dom har inte haft möjlighet att träffa sparven förrän nu.

Tiden har därför sprungit iväg när vi strosat på stan, skurit ut tårtdekorationer i skärmaskinen, grillat, pratat hemma i soffan, besökt stallet och ätit ute. Vi har även fått en hel del presenter, så vi får väl ha modevisning med sparven för att visa upp allt fint som vi fått både nu i helgen och innan dess.

Nu har dom dock tagit tåg och bil hem. Kort vistelse, men intensivt och väldigt roligt!

Tog mig friheten att låna två bilder som våra gäster tagit. På bilden ovan är det min mormor och moster som umgås med sparven, och nedan har hon på sig en av de outfits hon fått i present.

Fem kilo

Idag har sparven uppnått fem kilo. 5030 gram för att vara exakt. Åtminstone vid klockan tio i förmiddags. Tidigare när hon uppnått nya kilon har hon fått diplom från sjukhuspersonalen, eftersom hon varit inskriven då. Denna gången får vi knåpa ihop ett eget.

Sista sjukhusbilden på länge

Såhär såg det ut igår. I lånad vagn från neo passade vi på att gå och handla mat på sjukhuset medan vi inväntade att det sista skulle bli klart.

Nu dröjer det ett tag innan hon behöver komma in igen. Eller ja, förmodligen bara en månad innan njurarnas funktion ska undersökas under ett dagsbesök, men det är stor skillnad mot att vara där konstant eller flera gånger i veckan. Sedan blir det neouppföljningar tills hon är fem. Vi mötte en av hennes läkare i korridoren på sjukhuset, och hon utbrast ”jag vill ha henne på uppföljningen! kan du försöka ordna det?!” till sin kollega. Rätt kul att dom nästan slåss om oss där borta.

 

Slut på sjukhusvistelse

Då var dagen här. Dagen då sparven blev utskriven från sjukhuset. Hon har även fått sitt femmånadersvaccin samt tagit lite prover för att kolla njurarnas funktion.

Skillnaden mot förut blir nu att jag och Danne inte kommer gå hemma båda två längre, och att vi inte behöver åka in för att väga lika ofta.

4430 gram låg hon på idag, 58 cm i längd och 38,5 cm i huvudomfång. Inte mycket för att vara strax över fem månader gammal, men rätt stor skillnad mot 1071 gram i födelsevikt.