Arkiv

Sparvuppdatering

Senaste nytt:

  • Maten ska nu berikas med extra protein i pulverform, eftersom hon tappat i vikt.
  • Hennes handled ska röntgas för att se om det finns någon urkalkning i skelettet. Detta pga ett förhöjt värde på en sådan markör. Det är dock första och därmed hittills enda gången värdet legat över normalt så det deras inte igång några höga växlar förrän man följt upp med röntgen och nya prover.
  • Utomhuspromenaderna fungerar bra, hon sover som en stock i vagnen.
  • Saturationsmätaren används sedan några dagar enbart när vi själva sover.
  • Hon har fått en matta av fysioterapeuten, för att ligga på mage och träna nacken. Det anses att hon är lite kort i musklerna på framsidan och att hon ligger för mycket på rygg med böjda ben.
Annonser

Tre månader

Idag är sparven tre månader gammal, och väger 2910 gram. Idag var även första dagen då vi fick ta ut henne på en promenad i vagn. Första gången hon någonsin vistats utomhus. Det var ett projekt att få fast droppställningen och hennes maskiner på vagnen (som tillhör avdelningen, vi har definitivt inte köpt en rostorange vagn), men sen var det bara att knata iväg. Det hela gick bra, förutom en tant som knuffade till droppställningen för att hon var sur för att vi inte flyttade oss ur vägen. Det var på trottoaren man ser i den övre bilden här nedan. Dvs en väldigt smal trottoar, och betydligt enklare för henne (som inte hade varken kryckor, käpp, rollator eller verkade ha svårigheter att gå) att bara kliva åt sidan när hon passerade oss. Istället muttrade hon surt, samtidigt som jag då fick försöka få fast ställningen och det lilla täcke som hängde över droppet för att skydda mot kylan. Det är inte ofta jag svär åt folk, men just där och då hade jag mest lust att ropa ”KÄRRINGJÄVEL se dig för!” efter henne, jag höll dock tyst.

Vi tog ett varv runt sjukhuset innan vi begav oss in igen. Sparven höll värmen, så vi har fått okej till att ta dagliga promenader så länge det är bra väder.

Över tre månader på sjukhus tär dock en hel del på en. Min ork är fullständigt slut. Jag kan inte sova bra varken på sjukhuset eller hemma, hela kroppen gör ont, vi äter för dåligt för att ingen orkar laga mat, hemma ser det förjäkligt ut eftersom ingen orkar städa. Det gör fortfarande ont efter snittet, ibland tror jag nästan att det är på väg att gå upp och att alla inälvor ska ramla ut på gatan. Mina bihålor har (som vanligt på vintern) täppts igen, så tillvaron kryddas dessutom med lätt huvudvärk och allmän sjukdomskänsla. När sparven då vrålar för full hals, trots bytt blöja, mat och närhet så vill jag bara lägga ner henne i sin säng och gå därifrån. Långt därifrån. Och inte vända tillbaka. Det finns liksom en gräns när man inte orkar mer, och den är passerad för längesen.

En anonym present

Idag kom ett brev till sparven, från en anonym avsändare. Det innehöll ett par strumpor. Som för övrigt ska tvättas med kläder i samma färg, hur jag nu ska lyckas hitta det (eller betyder det att jag nu får köpa hem ännu mer tyg?). Tack i alla fall, vem du än är.

5 milliliter

5 milliliter mat, åtta gånger om dagen. Så är planen numera. Det är en tesked per gång, om man vill jämföra med något.

Förutom det så fyller Danne år idag. Han har firats med pannkaksfrukost på sängen här på sjukhuset (jag stekte en omgång hemma och åkte hit direkt därefter), och sen semla som tårtsubstitut. I present fick han ett presentkort för framtida utnyttjande, då ska han åka lådbil. Det lär bli mer om det, plus bilder, när det väl blir av.

Nu ska jag försöka sova mig igenom natten på sjukhuset. Tog madrassen från extrasängen, så att det är dubbla madrasser i sängen jag ska sova i. Förhoppningsvis ska det kunna göra upplevelsen bättre. Det är helt hopplöst att försöka sova här annars, eftersom sängen har en knöl precis i höjd med bäckenet så det ger en vansinnig smärta efter en ganska kort stund. Knölen är en del i höj-och-sänk-mekaniken, och kan därför inte avlägsnas. Håll tummarna för att madrasslösningen ska funka.

Ett år sedan

För ett år sedan kom Wally med lastbil från Skåne. Då trodde jag att han skulle vara hos mig i sisådär trettio år. Inte att vi bara skulle få fem månader. Min Valentine, drömhästen som var för bra för att vara sann. Han är saknad varje dag.

Mål 2018

Min vana trogen (sedan 2012, så detta blir sjunde omgången) är det dags att författa och publicera årets mål. Som vanligt är det inga nyårslöften, utan snarare något jag vill uppnå och strävar mot att klara av.

  • Förbereda Lilly väl inför MorganRiks. Årets stora hästmål gäller en tävling som går av stapeln i mitten av sommaren. Jag vill visa en häst som är väl förberedd för sin uppgift, eftersom det då blir bästa möjliga upplevelse för både mig och henne. Placeringar struntar jag i, det viktigaste är att hon får en så bra chans som möjligt att visa sitt bästa. Det ska uppnås genom att lägga upp en plan för träning (både på tävlingsmomenten och transport), och försöka hålla den. Målet är ju dock inte riktigt mätbart, men det blir för svårt att skriva det mer konkret än såhär.
  • Starta Lilly i minst en tävling utöver MorganRiks. Dressyr, hopp, western, körning, distans – tiden får utvisa vad vi provar på.
  • Sy minst tre olika typer av plagg. Tyget ligger hemma och är redo att användas, nu ska bara mönster skrivas ut, symaskinen träs och så ska tyget styras runt där enligt planen.
  • Tillverka minst tio kort. Födelsedagskort, påskkort, julkort, vardagsdagskort… i år ska jag ta mig tid att skapa det som just nu bara är idéer i huvudet och material i bokhyllan.
  • Ta fram fotostudioutrustningen vid minst två tillfällen. Alla lampor och stativ står intryckta i klädkammaren, där finns även några helt oanvända fotobakgrunder och det var längesen jag genomförde en seriös fotosession. Det primära målet är att ta fina bilder på katterna eftersom det inte blivit några sånna på länge.
  • Genomföra minst en ordentlig fotosession med Lilly. Jag saknar bra foton på henne, förutom från den första veckan i min ägo. Det har främst blivit mobilbilder i farten, samt några systemkamerabilder när hon tömkörs. Därför ska det fotas snygga bilder i annan miljö än i den vanliga hagen, ridbanan eller stallet.

Hästar och kreativitet, det här ska bli ett må-bra-år med mycket fokus på psykisk hälsa. Jag hade gärna lagt in något om att komma igång med träning, springa en viss distans eller spendera si och så många timmar på gymmet. Men när jag inte alls vet hur bäckenet kommer fungera framöver så vill jag inte göra det. Det kanske bara blir promenader, det kanske blir ett maraton (föga troligt) eller en hel massa gruppträningspass, det får framtiden utvisa. Om inte annat så ska det förhoppningsvis bli rätt mycket ridning det här året, så musklerna kommer att få jobba oavsett.

Eventuellt lägger jag till fler mål framöver, om jag hunnit bocka av allt för mycket innan sommarens slut. Planen är att ha en avstämning ungefär var tredje månad, så om jag kommer på fler mål att lägga till innan hösten så finns det fortfarande gott om tid att genomföra dom.

Upp och ner, hit och dit

Tänk om allt bara kunde få gå spikrakt uppåt, det hade varit nåt det.
Igår bestämdes det att vi skulle flyttas tillbaka till Västerås sjukhus på morgonen idag. Så blev det inte. Igår eftermiddag började sparven kräkas, sen blev hon lite svullen om magen igen och blev allt mer slö. Nya prover togs, röntgen genomfördes, läkaren här på avdelningen kom och klämde, barnkirurgen ringdes in och kom även hon och klämde.

Men det enda som gjordes då var att sätta en ny sond, som sattes djupare än den tidigare. Detta eftersom man sett på röntgen att den tidigare låg lite väl högt upp och eventuellt kunde reta. I övrigt kunde man bara avvakta och göra täta kontroller av allmäntillstånd och maginnehåll, så det har sprungit personal här inne hela natten. Men det verkade fungera, för sen sonden sattes om har hon inte kräkts mer och maginnehållet som kontrollerats har gått från brunt till ofärgat (så som det ska vara). Kontrollerna fortsätter dock varannan timme, och ny röntgen ska genomföras.

Just nu kopplas hon upp till ett dropp med natriumklorid för att få balans i salterna i kroppen, antibiotika ska strax sprutas in i infarten, nytt blodprov är på gång, koffein ska in genom sonden och om en halvtimme rullas hon iväg till röntgen. Mycket på en gång. Men om allt fortsätter att bli bättre så kanske vi får flyttas till Västerås imorgon istället, så vi håller tummarna.