Vaknar med ett ryck. Var det kaffebryggaren som gav ifrån sig ett bubblande ljud? Var allt det här bara en helt galen dröm? Skulle mormor stå där ute i köket, i full färd med att ställa fram frukost av bästa hotellstandard, som hon brukade när vi var på besök. Kanske även morfars bortgång varit en del av drömmen. Jag försöker höra om jag kan ana hans snarkande andetag från rummet intill. Det är tyst.
Jag vänder huvudet åt vänster. Allt hopp faller som en sten. Där hänger Dannes kavaj över kanten på en stol. Den svarta kavajen som köptes inför morfars begravning, med orden att han säkerligen kommer få användning för den på flera bröllop inom kort så det var lika bra att köpa en ordentlig. Den han hade på sig även igår, på mormors begravning. Några bröllop har det inte blivit.
Tystnaden nästan dånar i öronen. Då skrattar plötsligt skatan. Ännu en våg av sorg och saknad sköljer över mig. ”Den första pannkakan ska skatan ha!”, brukade morfar säga med stor förtjusning medan han gick med raska steg mellan spisen och ytterdörren för att kasta ut den till fåglarna. Skatan tog aldrig någon längre stund på sig att komma fram och hämta sin gåva. Den gillar nog pannkakor lika mycket som vi gjorde.
Jag kliver upp. Det blev två timmar sömn i natt. Det har varit för varmt, för kallt, för tyst, för mycket tankar som susat omkring i huvudet likt bilar på en motorväg. Jag hinner inte ens tänka klart innan nästa tar vid. Gårdagens begravning är det som återkommer mest. Den nästan ohanterbara känslan av att vilja springa ut ur kyrkan och vråla ett stort nej. Skrika att jag går inte med på det här, det känns fel, fel, fel. Och hur allting då skulle avslutas. Hur mormor och morfar skulle komma gående runt kyrkan och säga ett ”okej, vi åker hem istället. Är du hungrig? Vill du ha pannkakor? I så fall måste vi nog svänga förbi Ica och köpa lite mer mjölk”. Men jag springer inte ut. Jag skriker ingenting. Mormor och morfar kommer inte gående runt kyrkan. Någon fråga om pannkakor kommer inte. För det fungerar inte så.
På köksbordet står det ingen frukost uppdukad. Inga mängder av fat med flera sorter ost, skinka, ägg, korv, smör, yoghurt, fil, bröd, juice och oboy. Det hänger ingen doft av kaffe i luften. Istället står där ett gäng saker som ska följa med mig hem. Mormor och morfars saker. Stekpanna, gryta, pajformar, åtta burkar majs. ”Sätt lappar med ditt namn på det du vill ha”, sa min moster Carina igår. Jag fick lust att skrika igen. Ta i från tårna och forma orden ”Jag vill inte ha någonting, jag vill att mormor och morfar ska få ha kvar sina saker. Jag vill att dom ska vara i livet och använda grejerna själva!”. Men jag skriker ingenting. För mormor och morfar finns inte kvar här med oss, åtminstone inte fysiskt. Jag tar ett blått notisblock, formar mitt namn och placerar den lilla papperslappen på en gammal visp med gulnat handtag. Jag sätter en till på en krukväxt, en röd tulpanpelargon som jag och mormor pratat om så många gånger. På en stor rottweiler som morfar skurit ut i trä, målat och satt på husväggen. Mitt namn hamnar på saker utan värde i pengar, men med stort värde i känslor och minnen. Förutom majsburkarna, dom har Carina ställt dit för att få bort mat ur skåpen.
Jag går ut. Hittar en påse solrosfrön och havre i den lilla friggebod som morfar byggt. Jag tar upp en hand full av frön, låter dom rinna genom fingrarna. Tar upp en till, slänger ut den genom dörren och ser hur fröna sprider sig över dom grå plattorna. Snart kommer småfåglarna, dom har sett att det vankas buffé. Jag lämnar trädgården och uppfarten, styr fötterna i riktning mot kyrkogården ett stenkast bort. Stegen blir tyngre. Jag vill inte gå dit. Jag vill inte ha något där att göra. Jag vill inte ha någon anhörig där. Jag vill inte. Men jag går ändå. In genom grinden. Längs en allé av enorma enar, som hotfullt tornar upp sig och kastar långa skuggor på marken. Solen står ännu för lågt för att ha en chans. På gräsmattan utanför kapellet ligger mormors blommor från gårdagen. Det är en rosa färgskala, en färg hon tyckte mycket om. Jag står där en stund, innan jag fortsätter mot platsen där morfar fått sin sista vila. Askminneslunden som förut varit ganska tom är nu full av namn. Morfar befinner sig bland många andra, och nära naturen, precis som han tyckte om. Det sitter en liten fågelbajs på hans skylt. Jag tar en bit av min näsduk, som är blöt av tårar, för att torka bort den. Jag ber honom komma tillbaka, fast jag vet att det är omöjligt. Fler tårar faller. Tårar för allt vi inte fick göra, tårar för alla fina minnen, tårar för att allt känns så enormt tungt.
Om det ändå kunde varit det bubblande ljudet från kaffebryggaren jag hörde när jag vaknade. Om det ändå kunde varit en fruktansvärd mardröm. Om dom ändå kunde funnits kvar här. Då hade vi firat mormors födelsedag idag. 79 år.
Ida 