Det höll på att bli pannkaka

Runt kl 8 i morse satt jag på cykeln och trampade på i ganska god fart, för att ta mig till skolan. Jag hade tagit mig över järnvägsbron, korsat spårvagnsspåren och rullade upp på en träbro. Där gick ganska många personer, eftersom en spårvagn nyss hade släppt av ett gäng där, men dom höll så fint till vänster så jag rullade på till höger. Då bestämde sig en person för att plötsligt kliva ut mitt i min väg, utan att se sig om först. Jag kastade mig på bromsarna, och hjulen stannade så lydigt så. Det var bara det att jag hade en del hastighet (inte vansinnig sådan, högst normal skulle jag kalla den), så när hjulen inte snurrade längre men fysikens lagar fortfarande gällde började cykeln glida undan, snett framåt. Jag såg hur jag närmade mig den hög av människor jag hade snett framför mig, och kunde inte få stopp. Hjärnan spelade upp en snabb film om hur jag skulle slå i marken baklänges, och därmed få en rejäl smäll i bakhuvudet om jag skulle ramla, men jag lyckades som tur är få tag i broräcket innan fallet var ett faktum. Tack vare friktionen där fick jag stopp på cykeln någon meter senare, och det hände inget värre än en krokig stänkskärm. Personen framför tittade aldrig bak, trots att bromsarna skrek och jag ropade ett högt ”HELVETE!!”.

Jag blir vansinnig på sånna människor. Varje dag (det är ingen underdrift) möter jag folk som går i den delen som är avsedd att vara för cyklar (det finns markeringar målade i marken, och jag har svårt att tro att någon fotgängare identifierar sig mer med cykelsymbolen än personsymbolen). Det är livsfarligt när man kommer runt en sväng, eller ännu värre när man har hög hastighet på en raksträcka och personen utan förvarning kliver ut i cykelbanan (trots att det inte finns något åt det hållet för denne att göra, jag är alltid försiktig med fotgängare i närheten av ett övergångsställe eftersom dom aldrig brukar se sig om innan dom svänger). Det verkar inte spela någon roll hur mycket jag försöker ta hänsyn, anpassa farten, sträcka ut armarna för att visa tänkt färdriktning, klä mig i neonfärgade kläder och använda plingklockan, det kommer ändå alltid idioter och riskerar säkerheten.

Tänk om jag inte fått tag i det där räcket. Om cykeln vält helt och hållet, jag slagit i huvudet hårt bakifrån utan en enda möjlighet att dämpa fallet, glidit in i de som gick snett framför. Det är så himla onödigt, och hade enkelt kunnat undvikas om personen ifråga bara vridit på huvudet och konstaterat att han inte kunde gå där just då.

Det är nästan så jag funderar på att skaffa en högtalare att sätta på styret, som upprepar frasen ”nu kommer en cyklist” på högsta volym. Fast det skulle säkert inte hjälpa, det finns folk som inte ens reagerar ens på när man både plingar och ropar.

cykelgotaalvbron

Annonser

Kommentera här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s