Aldrig någonsin tidigare har jag…

Klockan 20 över 12 klev jag in på akuten i Mölndal, med två remisser i handen. En för röntgen, en för själva akuten. Så jag tog mig en nummerlapp och väntade. Och väntade. Och väntade. Det var fyra personer före mig, och det hela tog en halvtimme innan jag fick komma fram till luckan. Väl där lämnade jag över mina remisser, och möttes av ”du måste gå till röntgen först, vi kan inte skriva in dig här innan du har röntgat”. Redan där kände jag ett stort ”varför inte?”, de som inte har röntgenremiss med sig skrivs ju in på akuten, väntar en stund och blir sedan kallade till röntgen. Men jag gjorde snällt som damen i luckan sa och knatade iväg till röntgen. Där gick det hela jättefort, så jag var tillbaka i akutens väntrum vid 13:20, stod i kön igen och skrevs sedan in. Det var ca 20 personer före mig där och då, men eftersom det aldrig går att avgöra hur många mer akut sjuka som kommer in var den siffran givetvis högst preliminär. Sen började väntan. Den evighetslånga väntan.

Efter att jag varvat internet minst fem gånger, pluggat inför nästa veckas tenta och fullkomligt uttråkats till orimliga nivåer hade jag fortfarande inte hört ett ljud om röntgensvaret eller fått träffa någon läkare (eller någon annan heller för den delen). Det var dessutom vansinnigt obekvämt att sitta där inne, eftersom någon inkompetent inredare tyckte att stolar vars sits lutar bakåt nog är lämpliga för en akutmottagning. Stolar som alltså ökar vinkeln i knät och höften ännu mer än nödvändigt, vilket är fantastiskt smärtsamt för många knä- och höftpatienter. Och just knä- och höftpatienter är inte en speciellt ovanligt grupp på just en akutmottagning. Dessutom gör dom att uppresning blir ännu mer rörelsekrävande än vad det skulle blivit från en plan sits.

Efter 7-8 timmar i väntrummet (ja, ni läste rätt) var mitt knä så pass svullet att foten domnade bort. Det trots att jag pallat upp den med väskan och satt så långt ut på kanten på stolen det gick, samt rörde runt på foten efter bästa förmåga. Så jag haltade fram till luckan, talade om mitt problem och sa att jag behöver något att lägga upp benet på snarast. ”Jaha… och vad tänkte du att det skulle vara då?”, uttalat på ett högst ointresserat sätt som signalerade att jag var jobbig, var svaret jag fick. Från en sjuksköterska. På en akutmottagning. Då höll jag på att tappa masken fullständigt, men bet ihop och sa med en övertydlig röst att jag behöver ha något att lägga upp mitt ben på så svullnaden avtar och jag återfår känseln i foten, samt att det måste ge stöd under knät eftersom svullnaden gör att sträckt ben = väldigt mycket smärta. ”Jag får väl se om jag hittar nåt då” sa hon. Tio minuter senare kom hon med en liten ostadig pall och en stor skumgummikil, den fick jag sen balansera benet på resten av tiden.

Under tiden jag satt där med min vingliga kudde kom det in minst två personer med stukade fötter. Dom skrevs in, och hänvisades till väntrummet. Att man sätter en människa med en allt mer tilltagande svullnad, och med den även smärta, på en stol förstår jag inte någonstans. Inte ens lite grann. Det är ju som att be om ännu mer svullnad och obehag. Har Mölndals Akutmottagning aldrig någonsin hört talas om RICE? Rest, Ice, Compression, Elevation. Det som lärs ut först av allt när det kommer till akuta skador av denna sort. Vila fick dom ju, men ingen kyla, ingen linda, inget högläge. När folk sitter och grimaserar av smärta i väntrummet, och man inte ens gör en så enkel sak som att erbjuda dom att lägga upp foten. Det är fan skamligt.

Ville man ha något att äta fick man antingen försöka ta sig iväg från väntrummet, med risk att missa när någon skulle hämta en, eller köpa godis/läsk/kaffe i en automat. Att ens bjuda på vatten verkade inte vara deras grej. Jag åt därför AKO-kolor till middag, utan måltidsdryck.

Efter lite drygt tio timmar fick jag komma in i ett eget rum.
Då hade jag alltså i tio timmar lyssnat på människor runtomkring mig som vittnade om än det ena, än det andra. En tant hade rejäl smärta, vilket hon påpekade i luckan flera gånger. Hon fick sedan komma in i ett rum med en sköterska, gavs morfin (intravenöst, som jag förstod det) och sattes sedan ut i väntrummet igen, i 4-5 timmar. Hon var dessutom diabetiker.
Inifrån mitt rum hörde jag patienterna som befann sig i rummen intill. ”Det är ju snart jul” sa en person, någon annan frågade ”Va?” och den första svarade då ”Ja, om det ska fortsätta ta så här lång tid”. Det blev tyst en stund, sen hördes en annan person ställa frågan ”Kan ni inte skrämma liv i någon läkare?”. Det var definitivt inte bara jag som ledsnat.

Elva timmar efter genomförd röntgen kom läkaren in. Hon sa att röntgen inte visat någon fraktur. Sedan klämde hon lite snabbt på knät, jag skrek rakt ut av smärtan och hon konstaterade ”Du har inte tillräckligt ont för att ha en fraktur” innan hon sa att jag kunde gå hem och skulle ha benet i högläge några dagar framöver för att minska svullnaden. Elva timmar från genomförd röntgen. Låt det sjunka in en stund. Elva timmar, för att få ett röntgensvar och två minuters knäundersökning. Röntgensvaret lär dom haft i handen mycket tidigare än så. Undersökningen tog som sagt två minuter. Det borde inte varit helt omöjligt att meddela mig röntgensvaret, göra en snabb undersökning och sen låta mig gå hem många timmar tidigare. Hade dom hittat något vid den undersökningen kunde dom satt mig i väntrummet igen och låtit mig vänta där av den anledningen istället, med benet i högläge.

Jag är inte imponerad. Inte ett dugg. Inte ens lite på ett hörn. Och när jag skulle fylla i deras Hur upplevde du dagens besök-formulär på en surfplatta på vägen ut så fungerade den givetvis inte. Annars hade dom fått fullständigt bottenbetyg.
Det är helt ärligt det sämsta bemötandet jag varit med om på en akutmottagning i hela mitt liv, och då har jag besökt sju olika sådana i Sverige varav några ett flertal gånger. Aldrig någonsin tidigare har jag behövt vänta mer än 4-5 timmar på ett svar eller undersökning. Aldrig någonsin tidigare har jag blivit satt för att vänta mer än en halvtimme på en vanlig stol med ett svullet knä innan det ordnats så jag fått upp det i högläge. Aldrig någonsin tidigare har jag sett någon få morfin intravenöst för att sedan sättas ut i väntrummet utan översikt. Aldrig någonsin tidigare har jag sett tre sjuksköterskor stå och titta på en man som hoppar in genom entrén på ett ben, med ansiktet förvridet av smärta, och följt varje hopp med blicken utan att kliva fram och hjälpa till.

Det är ta mej fan skamligt.

Strax efter midnatt var jag hemma igen. Med ett rejält tappat förtroende för akutsjukvården här i Göteborgsområdet. Jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva uppsöka den igen.

Annonser

Kommentera här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s