13 mil. Falköping – Göteborg

Sådär ja. Nu ska jag författa ett längre inlägg om gårdagens cykeltur. Till att börja med vill jag säga att jag inte rekommenderar någon att åka samma väg som jag gjort. Fy sjutton vilken bergochdalbana, och det var inte förrän på slutet jag passerade första butiken sedan jag lämnat Falköping. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, istället bjuder jag på en hel novell som vi kan kalla ”Från Falköping till Göteborg”.

Jag trampade iväg från Falköping strax efter klockan 7 på morgonen. Planen var att komma fram till Göteborg någon gång mellan kl 14-15. Riktigt så blev det ju inte. Hur som helst, iklädd regnjacka och halsduk trampade jag på ut från staden. Efter sisådär 5 km kände jag första gången ”nej, jag åker hem igen, det här går inte”, eftersom det var rejäl motvind och långa uppförsbackar. Men jag är inte direkt känd för att ge upp… Och det gjorde jag inte heller denna gång. ”Det blir bättre när jag kommer in i skogen” upprepade jag, och trampade monotont vidare.

wpid-wp-1436615183524.jpeg

Om det blev bättre i skogen vet jag inte om jag kan påstå. Långa transportsträckor utan några svängar att hålla reda på gick bra, speciellt där i början när vägen var ganska plan och fin. Det gick lätt att hålla uppe ett hyfsat bra tempo, cykeln rullade lätt och det var inte mycket trafik ute.

Sen kom första grusvägen. Jag stannade och dubbelkollade kartan i mobilens gps flera gånger – skulle jag in på en grusväg?! Och ja, det skulle jag. Rak grusväg, kurvig grusväg, plan grusväg, ojämn grusväg, gropig grusväg, lös grusväg, brant nedförsbackegrusväg, brant uppförsbackegrusväg. Jag vet inte hur många kilometer, eller om det till och med blev mil, som nöttes på den där grusvägen men less var jag. Att släppa bromsarna helt i nedförsbackarna var inte att tänka på när det låg löst grus här och var och vägen var formad efter bilarnas hjul, alltså blev det inte heller mycket hjälp när det sen blev uppför eftersom jag då fick trampa för fullt redan från början.

Ut på asfalt igen för att möta hisnande nedförsbackar och ännu värre uppförsbackar. Ungefär här började jag känna ”neeeej” varje gång jag såg att det gick nedför – eftersom det vanligen betydde att en likadan uppförsbacke väntade framöver. I just en uppförsbacke, som höll i sig i sex kilometer (!!), nådde jag den fysiska väggen. Det inträffade efter ca 5 mil. Musklerna la av, kroppen kändes seg som sirap. Jag klev av från cykeln för att få i mig vätska och energibar som smakade som att någon blandat diverse frön med sirap och sen slängt i en gnutta choklad – där och då alldeles gudomligt. Nu var vattnet slut, men det var ändå dags att hålla utkik efter någonstans att äta. Jag knatade upp för backen tack vare stenhårt pannben och rullade sedan vidare.

wpid-wp-1436615197577.jpeg

Åtminstone ett tag. För sen kom döden. Inte den faktiska slut-på-livet-döden förstås. Men illa nog. När jag genomfört mil nr 6 kom uppförsbacken från helvetet. Jag tog mig upp och kände ”vad skönt att den är förbi!” och gladdes åt att jag nu bara hade hälften kvar, och därmed inte längre kunde tänka tanken att vända tillbaka till Falköping igen eftersom det var närmre till Göteborg.

Det fick jag igen för. Vad sägs om 1,5 km väg med en höjdstigning på 69 meter rakt upp i luften? Följt av en brant nedförsbacke (en sån där där man måste bromsa, eftersom man inte vill fara ut för kanten på en ravin när det svänger). För att sen ge sig på 3 km med en höjdstigning på 92 meter? Där och då ville jag mest lägga mig ner på marken. Ingenting att dricka, jag vågade inte ta min torkade frukt eller kex eftersom jag var så himla torr i munnen, inte en enda affär hade varit i sikte sedan början av resan och jag hade över tre mil kvar till målet. Tiden då jag planerat att komma fram hade passerats, uppförsbackarna hade tagit alldeles för lång tid och nu orkade jag knappt cykla på plan mark längre.

wpid-wp-1436615216718.jpeg

En vilja av stål och tanken ”snart måste det komma någonstans att köpa något” samt ”om jag ser någon i en trädgård tänker jag fråga den om jag kan få fylla min vattenflaska”. Det verkade dock vara håll-dig-borta-från-trädgården-dagen igår, för de enda jag såg körde grästrimmer med hörselkåpor. Att gå fram och störa någon mitt i klippandet ville jag inte, så jag trampade vidare i hopp om att snart få syn på någon annan.
Vid mil tio var jag på vippen att lägga mig i diket och ge upp. Om jag trott att jag varit slut innan var det inget emot vad jag var nu. Huvudet kändes luddigt och dunkade, synen var stundvis suddig, musklerna hade inget mer att ge så i varje uppförsbacke fick jag använda kroppstyngden för att få ner tramporna och sen hoppa av och dra mig själv och cykeln upp resten av vägen, illamåendet kom krypande. Det var då jag fick se det finaste jag sett på evigheter. Solsken, änglasång och konfetti från himlen – ett Lidl. På skakiga ben tog jag mig in och köpte en ostfralla och en 3 dl mjölk, eftersom dom inte hade någon juice (eller så var det jag som inte lyckades hitta den). Jag satte mig intill cykeln, saltade mackan och intog min festmåltid. Jag har nästan aldrig mått sämre. Det tog nog en halvtimme innan jag var på benen igen, då bestämd att ta mig till nästa ort för att där köpa riktig mat.

image

Nu hamnade jag på en mysig cykelväg kantad av träd och buskar. Att slippa biltrafiken gjorde mycket, samt att kroppen nu fått i sig lite ny energi. Jag tog mig fram till Partille, där jag tänkt äta. Min gps visade där att jag hade lite mer än 10 kilometer kvar. 10 kilometer, snart ensiffrigt. Efter ett snabbt överläggande med mig själv kom jag fram till att 10 kilometer kanske skulle ta 45 minuter, med hänsyn till trafik och kroppens energinivå. Jag bestämde mig för att försöka slutföra hela resan direkt, och äta sen. Klockan var här ungefär 16:30, och jag hade sedan min frukost vid kl 6 bara ätit en energybar och en ostfralla. Inte direkt ett bra underlag för att ta vettiga beslut. Men jag trampade på. Göteborgsskylten dök upp, och med den energin som ökade allt eftersom kilometerantalet sjönk.

image

Inne i Göteborg stängde jag av min gps. Där finns nämligen himla smidiga cykelvägsskyltar att följa. Trodde jag. Antingen saknas en skylt, eller så missade jag den – för helt plötsligt hade jag kört en rejäl omväg. Bara att trampa vidare åt rätt håll igen. Kom slutligen fram till stället där jag kunde hämta ut mitt objektiv på postens utlämningsställe, och lämpligt nog låg där en pizzeria intill så jag såg till att få med mig en kebabtallrik.

image

Jag, objektivet, kebabtallriken och cykeln färdades den sista biten med ett leende på läpparna. Nåväl, inte objektivet, kebabtallriken eller cykeln eftersom dom inte har någon mun att le med – men jag. Äntligen kunde jag se mitt mål, som jag längtat. Sisådär klockan 17:45 klev jag in genom dörren. Med stumma ben stapplade jag in i lägenheten, försåg mig med en gaffel och satte mig på golvet. Älskade kebabtallrik, du var det bästa som hänt på hela dagen.

wpid-wp-1436546345584.jpeg

Om jag någon gång ska iväg på långtur på cykel igen ska jag kolla upp höjdprofilen i förväg, dra rutten förbi ställen där jag vet att man kan stanna och köpa mat samt ta med mig energigivande produkter som inte är torra. Energigel, blåbärssoppa i portionsförpackning eller en tub kolasås – vad som helst bara det inte är torrt (så det växer i munnen om man har brist på vatten) och kan ge energi nog att ta sig igenom en dipp och orka kämpa fram till nästa bra ställe att stanna till på, utan att vara förstörd när man väl kommer dit. Det är av sina misstag man lär sig.

Annonser

Kommentera här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s