Belladonna

Köpa en ponny när man är 20, är det det som kallas 20-årskris?
Jag skulle inte alls köpa någon mer häst egentligen, men så ringde en vän och frågade om jag hade plats för en vanvårdad häst. Det ledde till en tripp upp till Värmland och slutade med en ponny hemma i hagen.

Bella föddes 2004 och jag fick se henne första gången våren 2008. Hon gick i en flock med hästar där den ena såg värre ut än den andra. Antalet revben som kunde räknas på håll var alldeles för många, över höftbenen såg dom mer ut som kor än hästar, vissa var dessutom dräktiga. Jag valde ut den som såg minst hemsk ut. Jag pekade ut henne på håll, trots att jag aldrig klappat eller ens varit i närheten av henne. Det gick nämligen inte, för hon litade inte på människor.

080428bella

Hon släpptes ut i hagen hos farfar och jag fick många frågor om varför jag köpt en ohanterad vildhäst. ”Du kommer aldrig kunna ta i den hästen”, fick jag höra. Men ibland måste man handla med hjärtat istället för hjärnan. Klart jag skulle ha med denna söta ponny hem. Dessutom skulle jag ju bara göda upp henne, lägga en bra grund i hennes hantering och träning för att sen sälja (men så blev det ju inte riktigt…).
Efter en månad hade jag fortfarande inte fått klappa på henne mer än när jag samtidigt höll i en morot, då hon sträckte sig så långt hon bara kunde för att ha hovarna på avstånd för att kunna komma undan. Men så över en natt släppte det, nästan så jag funderade över vad de där morötterna från netto var preparerade med egentligen. Den dagen kunde vi börja med den riktiga hanteringsträningen. Grimma av och på, ledas runt, lyfta hovar, bli borstad. Allt var nytt i Bellas värld, och hon gjorde det med bravur. Nu löd orden istället ”Men du kommer i alla fall aldrig kunna rida den!” samtidigt som jag fick tips om att ta bort mat och vatten i ett dygn för att sen träna uppsittning, något jag klart och tydligt förklarade att jag aldrig tänkte utsätta min häst för. I mina ögon gjorde det ingenting om jag aldrig skulle kunna rida henne, jag hade ju andra hästar att rida eftersom jag då jobbade som just ryttare.

080621bella

Så kom hösten och jag valde att stalla upp henne på box (givetvis med utevistelse i hage om dagarna). Vi arbetade dagligen löst i paddocken för att befästa ord för de olika gångarterna, höger, vänster och halt. Så snart hon kunde det fick hon även börja ha sadel och träns för att vänja sig. Jag introducerade longering följt av tömkörning, vilket hon snabbt listade ut trots att vi inte hade medhjälpare. Hela tiden gick vi efter orden ”skynda långsamt”. Jag hade lyckats fint med min travare, jag hade gjort fina framsteg med hästarna jag jobbade med, denna gången var det dags att pröva vingarna på ett oskrivet blad. Om något skulle gå fel fanns bara mig själv att skylla. Men det var inget jag behövde oroa mig för. I slutet av oktober hade jag med mig medhjälpare så jag för första gången kunde testa att sitta upp vilket gick utan problem. En vecka senare hade vi även med oss fotograf och det hela hamnade på bild.

081027bella

Det dröjde sedan två månader tills vi för första gången skrittade utan att ha någon som höll i, eftersom jag sällan hade med någon som kunde hjälpa till och inte ville gå för fort fram. Det var trots allt en häst som levt i misär och behövde byggas upp. Det tog sex månader från första uppsittningen till första uppsuttna galoppen, vilken skedde ett år efter att jag hämtade hem henne, för då var hon fint musklad och balanserad nog att göra det bra.

(film: första ridningen utan ledare)

Den våren visade det sig vilken stjärna jag fått hem. Hon fick börja löshoppa, vilket hon gjorde med fantastiskt fin bjudning och teknik. Inte en chans att hon stannade på hinder, oavsett utformning, och att driva på behövdes inte. Jag stod i mitten och dirigerade höger, vänster, hastighet och stopp. Med andra ord kunde jag utan problem löshoppa henne själv, vilket var himla praktiskt. Under våren fick hon även delta i sina första små tävlingar på ridskolan, vilka utfördes med samma positiva attityd som alltid.

090512bella

Dessvärre råkade hon ut för en mindre ligamentskada när jag var iväg på semester det året. Jag märkte det genom en ytterst liten rörelsestörning så veterinären fick ta en titt. Han var imponerad över att jag märkt något alls, och sa att det skulle bli bra av vila i hage. Hon skickades ut på sommarbete, och fick därmed även en välförtjänt långvila för att även smälta allt vi tränat på det senaste året.

090801bella

Tre månader senare var veterinären ute och konstaterade att det inte fanns några tecken på att hästen någonsin varit skadad alls. Hon sattes igång långsamt, eftersom jag inte ville riskera något, och reds i alla gångarter igen till vintern.
I början av det nya året flyttade vi till Uppsala och jag bestämde mig för att lämna ut henne på foder till någon yngre förmåga som kunde träna och tävla henne. Det visade sig gå alldeles utmärkt, för rosetter plockade hon minsann:

100529bella

Till sommaren tog jag hem henne och vi genomförde oerhört trevliga turer längs vägar och stigar. Dessvärre var det början på slutet. Det var nämligen nu mina knäbesvär började visa sig rejält mycket och knäna var fulla av blåmärken efter att vi tränat dressyr längs vägarna.
När det slutligen blev så illa att jag inte ens kunde mocka boxen utan att få rejält ont var det bara att inse att det inte fungerade längre. Att ha en häst man inte kan ägna tid åt p.g.a. sina egna smärtor kändes inte schysst.
Det hela slutade med att en ridskola med tävlingsinriktning kom och kollade på henne. Dom provred och gav henne mycket beröm för sin inställning till hinder, samt att hon så lätt gick ner i varv och blev som en nybörjarhäst så fort man släppte tyglarna. När dom sedan fick se henne longeras (d.v.s. att hästen springer i en cirkel runt en person i mitten, dessa har kontakt via ett snöre) och hur hon då lydde minsta kommando sa dom att dom ville köpa.
Min ponny, som inte ens gick att nudda från början, blev en ridskolefavorit som njöt av uppmärksamhet från barnen. När hon efter två år börjat ledsna på ridskolelivet såldes hon vidare och är numera privathäst.

100822bella

En av mina sista ridturer på ponnyn med den spännande bakgrunden. Rejäla knäsmärtor trotsades för att få rida ett riktigt pass på denna fantastiska häst en sista gång.

Annonser

One thought on “Belladonna

  1. Pingback: Prince Merlin | Ida

Kommentera här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s