Prince Merlin

Pappa skulle köpa en häst till mig och planen var en läromästare av ponnyhöjd. Han kom hem med en tvåårig travarhingst. Om 14-åriga jag var nöjd? Nej, inte direkt. Travare var ju inga ridhästar och vad skulle jag med en tvååring till? Jag kunde ju inte rida in hästar och ville egentligen ut och tävla. Men det var inte så mycket att göra åt saken, hästen stod ju där i hagen hos farfar.

Merlin var inkörd, men aldrig startad. Han var inte snabb nog, tydligen. Som föl hade han dessutom varit sjuk, så dom trodde väl inte direkt att han skulle bli någon travstjärna med den starten. Att dom ändå höll liv i honom berodde på hans pappa, Huxtable Hornline, som hade en rejält hög betäckningsavgift. Planen hade alltså varit att få tillbaka några kronor. Så blev det inte, istället hamnade han hos mig.
Det här fotot är från en av de första gångerna jag såg honom. En tanig pyttehäst intill Mison som plötsligt tedde sig som värsta biffen. Två år gammal, en oslipad diamant.

03misonmerlin

Året efter var det då dags att kravla sig upp på ryggen på denna häst. Tack gode gud för att han var inkörd och van vid remmar, skrammel och saker som trycker emot kroppen säger jag bara. Det besparade mig en hel del, för han var fullkomligt okomplicerad. Aldrig att han betedde sig dumt eller försökte få av mig. Bättre häst som första inridningsprojekt kunde man inte haft. Det var dock ingen risk att vi skulle vinna några stilpoäng, när hästen hade lila bettskivor, silverlänk med gröna stenar i till pannband, svart träns, bruna tyglar, ryttare i marinblått med senapsgula handskar och en sadelgjord av vita rep. Men det gick det med. Bilden nedan är från den första ritten:

merlin04

När jag sedan kom in på naturbruksskola med hästinriktning i Skara fick han följa med. Vi kunde nu börja umgås dagligen och tränade mestadels från marken. Om det gav resultat? Helt klart. Ingen tvekan om att den här hästen gillade att umgås med sin matte:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ridträningen ägnade vi oss givetvis åt också. Längs grusvägarna med Emelie på cykel och mig i sadeln, och vice versa, lärde vi in galoppkommando och tränade framåtbjudning. På köpet blev han trafikvan och gick hellre ute än på bana, vilket jag också lät honom göra. Eldprovet kom när jag och min dåvarande rumskamrat kom på den fenomenala idén att rida igenom McDonalds drive in. Sagt och gjort. Hästen gick som att han aldrig gjort annat, tvärs igenom stan. Han fick dock inte beställa något själv, men bjöds på ett strips eller två. På bilden nedan är vi på väg hem igen:

merlinskara06

Det var tack vare Merlin jag la grunden till hur jag verkligen ville rida hästar. Att kunna galoppera över öppna fält, sakta av till skritt och låta hästen gå hem på långa tyglar var inga problem. Vi hade avdramatiserat det hela, han var inte mer taggad över en ängsgalopp än en ridbanegalopp. Fin framåtbjudning, lätt att stanna – precis som det ska vara.

060527merlin
Året efter, när han var sju, började vi koncentrera oss mer på den där finridningen på bana. Vi hade ägnat unghäståren åt att bröta fram i skogen och bygga kondition, muskler, framåtbjudning och samspel. Men även en hel del utomhusdressyr som att flytta undan för skänklarna, lyda vikthjälper och att stanna när matte högst medvetet tappade stigbygeln. Nu var det dags att se vad vi kunde göra av det hela på ett seriösare plan, eftersom målet var tävling så småningom. Denna lättlärda och positivt inställda häst förstod snabbt att det där med att springa krumelurer på plan mark var roligt, för det ledde till beröm. Plötsligt hade han biffat på sig rejält och var oerhört häftig att rida. Jag önskar så att någon kunnat vara med och fota mer under denna period, för den enda bilden jag har på när vi trimmar på bana är den nedan. Den föreställer början av ett pass, när jag satt dit lösa inspänningstyglar för att kunna släppa tyglarna och fokusera på min egen sits innan det var dags att lägga allt fokus på hästen. Det blev bara den bilden från det passet, men jag minns än idag vilket drömpass vi gjorde. Han flöt fram som smör, lydde minsta viktförändring och välvde ryggen som en ostbåge under sadeln. Det var helt klart det bästa dressyrpasset någonsin för oss två, för sen fick han en liten skada i hagen och jag valde att ställa honom på sommarbete för att läka ordentligt och smälta det han fått lära sig.

merlin07

Dessvärre kom vi aldrig igång ordentligt igen. Vid en avramling jag råkade ut för när vi hoppade terräng slet jag sönder muskler i ryggen och blev sned i bäckenet, vilket med tiden ledde till att jag fick allt mer problem med ryggsmärta. Jag kunde skritta utan problem, men med en pigg sjuårig häst som mest av allt älskade att arbeta, hoppa och springa fort ute i naturen kändes det inte schysst att hålla igen honom för min skull. Han fick ha medryttare en period, men när jag plötsligt stod med två hästar varav den ena inte var ridbar (läs mer om Bella här, länk) föll valet på att sälja Merlin till någon som kunde låta honom få utlopp för sin energi och arbetsvilja medan jag kunde fokusera på min egen rehab. Han åkte iväg på prov våren 2008, kom tillbaka efter sommaren och såldes till hösten.

Tyvärr finns han inte i livet idag. Men han kommer alltid finnas i mitt minne som den hästen jag lärt mig allra mest av. 5 år fick vi ihop, och jag skulle aldrig vilja ha dom ogjorda. Tack Merlin för allt du bidragit med, utan dig hade jag inte varit samma typ av hästmänniska som jag är idag.

Annonser

Kommentera här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s