En annan verklighet

Följande konversation utspelade sig igår. Danne (nämnd som ”han” nedan) hade precis somnat, när Lillfisk jamade högt och ljudligt i hallen.
Han: Vad sa du?
Jag: Jag? Det var Fisken.
Han: Vad sa han?
Jag: Öh… ”Määää”?
Han: Jaha, jag trodde att han sa ”Danne”.
Som att det vore det mest naturliga i världen. Och så somnade han om.

I hans drömverklighet var det alltså fullt rimligt att katten lärt sig hans namn, och använde det för att prata med honom. Nog för att Fisken kan vara ganska smart vid vissa tillfällen, men det där var ändå att ta i.

Annonser

Begravning

Så var dagen för begravningen kommen. En månad efter att det ofattbara hände, att morfar plötsligt inte fanns med oss mer. Begravningen var verkligen signerad honom, från början till slut. Han hade själv valt både musik och präst. Vi har sjungit om pärleporten, vilken han åtskilliga gånger väckt mig med genom att skråla rakt ut från ingenstans. Vi har lyssnat på sång om en bonddräng, vilket han själv ofta beskrev sig som. Hans bortgång berörde så många att kyrkan kändes fullsatt, han var verkligen omgiven av släkt och vänner in i det sista. 

Nu ligger jag i en säng i mormor och morfars hus. Tänker på hur många personer som idag berättat att dom hört honom prata mycket om mig, och hur jag var hans hjärtebarn. Som jag önskar att jag kunde gå upp för trappen och se honom sitta där vid datorn som han brukade om kvällarna. Som jag önskar att jag åtminstone kunde få ge honom en sista kram. I huset befinner sig just nu sex personer, men det har aldrig tidigare känts så tomt. 

Ett sista farväl

Så uttrycker vissa det, när det är dags för begravning. Imorgon är det dags för just det, en begravning. Morfars. Men jag tänker inte påstå att det är något sista farväl. Inte ens ett hejdå. Det är ett ”vi ses sen”. För den dagen det är min tur så hoppas jag att han står där vid grinden för att välkomna mig och visa mig runt, tillsammans med alla andra människor och djur som vandrat vidare innan mig.

Och skulle det sedan visa sig att min fundering om att det inte finns något liv efter detta stämmer, att när det är slut så är det bara över och jaget upplöses, så har jag åtminstone fått ha med mig en fin tanke om en utopi tills dess.

Såhär lever han vidare i mitt minne. Alltid lika glad över att sitta bakom ratten, oavsett destination. ”Vill du att jag hämtar dig?”, ”Ska vi åka någonstans?”, ”Hej, vi är i närheten, kan vi komma förbi?”. Det är också mycket hans (och mormors, såklart) förtjänst att jag har mitt körkort, det är jag evigt tacksam för. Minns fortfarande hur glad han lät när jag ringde på vägen hem från uppkörningen och berättade att det gått bra på första försöket. Så även fast det rosa plastkortet har en bild på mig, är det ändå starkt förknippat med honom.

Tack för allt morfar. Vi ses sen.

 

 

Lilly

Då var det dags att presentera den nya hästen. Fröken Norrland i egen hög person: Lilly.

Hon är som sagt ett morgansto, tre år gammal och isabellfärgad. Efter Farceurs Austrian Spider 36, undan Tullesbo Lizzie D (e. SC Island Centavo). I dagsläget är hon d-ponny. För att komma till nuvarande stall fick hon åka lastbil 90 mil i slutet av juli, och p.g.a. avståndet hade jag heller inte varit uppe och tittat på henne själv. Hon köptes alltså utifrån de bilder, filmer och information som förra ägaren skickade.

Sedan hon kom till mig har hon provat att bära ryttare för första gången, vilket hon klarat med bravur. Vi har även kommit en bit när det gäller inkörning, då det först trillat ner en pollett gällande tömkörning och hon sen fått prova att dra plaströr. P.g.a. mina egna smärtor har jag svårt att komma så långt som jag önskar när det gäller ridningen nu i höst, och vi saknar i dagsläget en sele vilket gör att hon inte kunnat dra något tyngre än just plaströren. Men sele är beställd och ridningen får bli lite eftersatt helt enkelt. Hon kan i alla fall skrittas uppsuttet på ridbanan, svänga och göra halt, trava med ledare och har även varit iväg på en kort uteritt med ledare och sällskapshäst.

Mentalt sett har hon ganska mycket åsikter om saker och ting. Men hon är också väldigt lättlärd och ganska lyhörd. Supersnäll att hantera i såväl box som hage, men med glöd och egna idéer på ridbanan och i skogen. Helt enkelt en häst som förmodligen kommer att passa mig perfekt med tiden, då jag gillar de hästar som har egen motor och driv i arbete men som ändå snabbt kommer ner i varv och är lätta att ha att göra med från marken.
Hon får ytterst sällan godis ur handen, eftersom hon då blir i det närmaste odräglig i sina försök att få tag i fler.

Planen för framtiden är att först och främst köra in och rida in. Nästa sommar ska hon gå fyraårsklasserna på morganriks och därefter är vägen vidöppen. Förhoppningsvis ska vi kunna delta och även hävda oss i en handfull olika grenar framöver, bara tid och lust sätter gränserna. För som man brukar säga: morgans do it all.

Såhär såg hon ut när hon nyligen anlänt till sitt nya stall. Lite uppdragen efter transporten, och skeptisk över var hon hamnat.

En av de första gångerna med ryttare.

Tömkörning försöker jag få in så mycket jag bara orkar, vilket ändå är tillräckligt sällan för att hon ska få smälta det hon lär sig emellan. Att jobbas i töm på banan samtidigt som den sladdades med fyrhjuling var ingenting hon brydde sig om, hon är en himla cool häst när det gäller fordon.

Såhär ser hon ut uppifrån.

Tyvärr är det ganska ont om vettiga bilder på den här hästen än så länge. Jag tappade lusten att dokumentera saker och ting när Wally gick bort, samtidigt som det varit svårt för Danne att stå intill och hålla i en kamera när jag behövt hjälp med att hålla i hästen. Istället har det blivit mobilbilder när tillfälle givits. Men det blir lättare att fota ordentligt nu när hon klarar sig mer och mer utan en stödjande person vid huvudet.

The show must go on

Eller hur man nu ska uttrycka sig. Den här sommaren har medfört så enormt mycket upplevelser som jag hellre varit utan, men det finns ju inget sätt att spola tillbaka tiden och ändra på någonting.

I april var allt på topp. Jag skrev på papper för ett bra jobb, skolan närmade sig slutet, Wally (hästen) utvecklades som tänkt och hela livet följde planen. I maj kom första bakslaget, därefter duggade dom tätt hela sommaren. I dagsläget är jag sjukskriven p.g.a. svåra bäckensmärtor och kommer mest troligt inte att kunna jobba igen på länge, Wally och min morfar finns som jag skrivit förut inte i livet längre, en hel del grejer som jag inte vill dra på bloggen har kommit som slag i ansiktet, de där livsplanerna har antingen grusats eller lagts på hyllan tills vidare. Fyra ynka månader, som vänt upp och ner på så mycket.

Men man kan inte gräva ner sig för det. Vill, men kan inte.
När Wally ryckts ifrån mig kände jag ganska snart att antingen skaffar jag en ny häst direkt, eller så lägger jag ner. För mest troligt skulle jag inte våga köpa en om jag väntade för länge och tänkte igenom riskerna för mycket. Det varierade från dag till dag, ibland var jag tvärsäker på att jag skulle köpa omgående. Nästa dag skulle jag aldrig se en häst igen, för att jag inte ville riskera att samma sak hände igen. Jag var iväg och kollade på hästar i närområdet, men trots att det var fina hästar så var det ingens om kändes som min. Min häst var ju den ettåriga gulbruna spjuvern vid namn Wally, och inte ens en fullvuxen, snygg hingst kunde mäta sig med det.
Jag ville inte ha en ettåring, för då skulle jag jämföra den utbildningsmässigt med Wally. Jag ville inte ha ett föl, för jag ville inte känna att jag gjorde om sånt som jag och Wally redan gjort. Jag ville inte ha en gulbrun, för då skulle den bli jämförd med Wally. Jag ville inte ha en häst med liknande stam, för då skulle jag leta efter likheter med Wally. Men jag ville ha samma ras, för det är den typ av häst jag drömt om i halva mitt liv.
Den häst som valet slutligen föll på är ett sto som heter Lilly. En häst jag inte ens träffat, men sett på bilder och filmer. Hon är tre år gammal, isabellfärgad och har någon enstaka gemensam nämnare på nära håll i stammen. Trots olikheterna så blir hon ändå jämförd med Wally. Det går helt enkelt inte att komma ifrån. Men i och med att vi påbörjat uppsutten träning så känns det inte som att hon ersätter honom, för han hade lång tid kvar till det momentet. Hon står även i ett annat stall, då jag inte ville ställa en ny häst på Wallys plats.

Jag köpte henne innan bäckensmärtorna kom, så de planer jag hade för henne vid köpet har justerats kraftigt. Idag är jag glad om jag lyckas mocka utan att göra grimaser av smärta, och jag hade aldrig kunnat ha henne om det inte vore för att min sambo ställer upp och hjälper till i stallet varje dag. Ridning i form av ”åka skrittande häst med ledare” går bra, men att sitta upp och hoppa av gör ont så det blir max en gång per vecka. Det passar dock ganska bra, för det är ingen risk att hon tränas mer än vad hon klarar av varken fysiskt eller psykiskt. Målet är att hon ska köras in innan snön kommer. Det enda som egentligen står i vägen är att vi inte har någon sele just nu, men jag jobbar på att lösa det.

Tänk om jag kunnat få en förvarning

Tänk om jag hade vetat, eller bara haft en aning. Ibland önskar jag att jag kunde se in i framtiden, för att kunna förbereda mig inför saker som står utom min kontroll. Så jag hade kunnat ta de där sista bilderna på hästen, och klappat honom hejdå medan han fortfarande fanns kvar. Så jag hade kunnat åka ner till morfar, och säga allt det där som borde ha sagts medan han kunde svara. Så jag hade kunnat förbereda mig mentalt, istället för att få ett besked som en kniv i magen.

Det sägs att tuffa saker händer i tre. Men sen i våras är morfar det fjärde dödsfallet inom en mycket nära krets. Ska det inte stanna upp nu? Skulle det inte stannat upp redan innan? Jag har fått mina bevis på att karma inte existerar, på att skrock om siffran tre bara är just skrock och på att ingenting någonsin är rättvist. Jag förstår poängen. Kan manusförfattaren till den här världen släppa det hela nu?

Det är som en dålig serie, där ens favoritkaraktärer försvinner en efter en. Har dom fått ett bättre erbjudande någon annanstans? Finns det ett liv efter detta där de har det bättre än här? Den vetenskapliga sidan av mig själv säger att efter döden så är det slut, att hjärnan långsamt släcker ner sin aktivitet och så finns man bara kvar som ett minne hos de som fortfarande vandrar här på jorden. Den mer desperata sidan av mig själv vill tro på någon slags himlavärld, en ny plats där man får återse de som man förlorat. En värld där inga krämpor existerar och allt är trevligt. Eller pånyttfödelse, där man återkommer till denna jord som en helt annan individ. Men något svar kommer jag förstås aldrig att få, åtminstone inget som kan förmedlas vidare till andra eftersom det i så fall blir först när även min tid runnit ut.

Morfar, du fattas mig

Det är natt mot onsdag, klockan är 04:00 och jag kan inte sova. Igår kväll (den 5/9) fick jag ta emot nyheterna att min morfar hastigt och oväntat gått bort några timmar tidigare samma dag. Sittande på samma plats i soffan som när jag för mindre än två och en halv månad sedan fick veta att min häst lika hastigt och oväntat lämnat jordelivet, genom samma telefon och med samma chockartade reaktion fick jag ta emot de här nyheterna.

Morfar. Han som alltid fanns tillgänglig när man än behövde. Han som hittade på projekt på sommarloven, allt från att bygga lekstuga ovanpå en gungställning till att designa en trehjulig lådbil. Han som åkte med mig i alla åkattraktioner på Liseberg. Han som litade på att jag kunde fixa alla hans datorproblem. Han som gladeligen stekte pannkakor åt mig i tid och otid. Han som alltid gett mig beröm för mina resultat i skolan. Han som såg till att jag började övningsköra och ansåg att körkort och förmåga att komma i tid var viktigast för framtida arbeten. Han som varje morgon frågade ”har du sovit gott?” när jag spenderat en natt i deras hus. Han som var en av anledningarna till att jag höll igång den här bloggen under så många år, för att han gång på gång pratade om hur roligt det var att kunna följa min vardag trots att vi bodde så långt ifrån varandra. Han som varit den viktigaste fadersfiguren i mitt liv, även fast han nog aldrig riktigt insåg det själv.

Det är så overkligt. Vi pratade ju i telefon dagen innan, om hur roligt det hade varit på min examensdag. Han sa ”det är en dag man inte kommer glömma!” och jag höll med, men då hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att han bara skulle behöva komma ihåg det i ett dygn till. Vi pratade om att han och mormor skulle försöka ta sig upp hit för att fira min födelsedag där jag bor, och han föreslog att dom skulle försöka få med sig min mamma. Nu blir det nog inget kalas, det blir inte samma sak.

Du skulle ju leva för alltid, morfar. Anordna träffar med gamla taxikollegor, plocka blåbär, prata med allt och alla och skratta åt det mesta. Men så blir det ju aldrig, ingen lever för alltid. Och hur ont det än gör för oss som är kvar så slapp du ligga på sjukhus och må dåligt, du behövde inte genomlida ett utdraget förlopp eller långsamt tyna bort. Du var aktiv in i det sista, och samtidigt som jag verkligen unnar dig det så hade jag velat ha kvar dig här hos oss ett tag till. Du förgyllde världen, inte bara för mig men även för så många andra. Du lämnar ett stort tomrum.

Tack för allt morfar, jag älskar dig.

Morfar, mormor, jag och Danne efter examensceremonin i Göteborg den 2/6 2017.