Grattis på födelsedagen

Idag skulle morfar fyllt 80 år. Men tyvärr blev det ju inte riktigt så. Istället är det nu strax över tre månader sedan han rycktes bort från vår värld, åtminstone i fysisk form. Som minne lever han dock kvar. Det lär aldrig suddas ut, om vi inte får Alzheimers hela bunten. Och det känns ju tämligen osannolikt.

Men den 8 december är hans dag, oavsett var han befinner sig. Grattis morfar! Skåla i gott frukostkaffe och unna dig ett gott fikabröd eller två innan du tar ut Zippo på en promenad, för i världen efter denna tänker jag att det inte finns någon diabetes eller kroppsliga krämpor.

Annonser

Dag efter dag

Det händer inte så mycket, varje dag ser ungefär likadan ut. Vi har inget hum om när vi får ett eget rum på sjukhuset, inget hum om när vi kan få komma hem. Det har snöat inatt, vilket nog är den enda skillnaden från gårdagen.

Just nu är Danne på sjukhuset, och jag är hemma. I eftermiddag blir det tvärt om. Jag och Boll försöker pyssla fram några julkort tills dess. Eller ja, jag försöker göra julkort och hon roar sig med att slicka på stämplarna, trampa bland alla prylar och lägga sig över mina armar.

Varannandaguppdatering

Det händer inte så mycket just nu. Vi spenderar åtskilliga timmar i sängen i sparvens rum varje dag, med henne liggande på oss för att främja utvecklingen. Njurvärdet fortsätter nedåt och hon har fått minskat tryck i andningsstödet (så att den är nästintill överflödig numera). Vi väntar mest på att hon ska bli bra nog att få lämna intensivvårdsavdelningen och komma in på ett eget rum, eftersom det är nästa milstolpe i ordningen.

Idag har vi gjort fotavtryck, men glömde att ta med kameran så det får vi visa upp en annan dag. Och det är väl ungefär det mest spännande som hänt de senaste dagarna. Tiden går ganska långsamt, men på något sätt ändå fort. Just nu längtar vi mest efter att få ta hem henne till lägenheten och börja hitta någon slags vardag där hela familjen är på samma plats, och i det här tempot lär tiden fram tills dess försvinna i ett svep.

Jag som tänkte att nu när vi kom till Västerås så skulle jag bland annat hinna åka till stallet och ha kvalitetstid med hästen varje dag. Det kunde jag ju glömma. Vi har hunnit dit två gånger på snart en vecka. Är vi inte på sjukhuset så har vi annat som måste göras, som att tvätta, laga mat eller försöka få ordning i lägenheten. Är evigt tacksam att jag får hjälp med det som måste skötas i stallet dagligen, annars hade det aldrig funkat. Idag var vi därför förbi i stallet för att lämna av en hink med hästgodis och en skål med vanligt godis, så nu kan både två- och fyrbenta ha lite adventsfika.

Kvällsrapport

Två dagars rapport att ta igen, men inte så himla mycket nytt att komma med. Andningsstödet är kvar, hon har fortfarande intensivvård och Danne tar alla ligga-i-sängen-med-sparv-på-sig-pass eftersom jag just nu har för ont (rörelse orsakar svullnad runt snittet, som i sin tur ökar smärtan, och med lägenheten på andra våning utan hiss blir det fort mer än vad som är lämpligt för tillfället).

Ett framsteg gjordes dock idag, då hon fick komma ur kuvösen och istället sova i något som personalen kallar för balja. Den ser ut som en säng med plastkanter och en mörk sänghimmel. Så hon klarar tydligen normal luftfuktighet nu, men har en värmemadrass för att hålla temperaturen.

Nu dröjer det säkert inte länge innan dom sätter oss i ett eget rum, och då måste någon av oss finnas där dygnet runt. Jag har lite lätt ångest inför det, eftersom det är så mycket vi inte hunnit ordna med hemma. Vi trodde ju att vi skulle kunna köpa grejer och fixa hemma under jul/nyår, då Danne dessutom tagit ledigt. Istället står vi med en lägenhet som till viss del liknar ett kaos, med saker som ska bäras ner i förrådet eller lämnas på återbruket, och saknar flera grejer som skulle behövas från första dagen hon kommer hem. Hur ska vi hinna iväg och ordna sånt, när vi inte längre kan åka någonstans ihop? Dessutom är det sista jag vill just nu att bli fast på ett sjukhus igen, bara tanken leder till panikkänslor. Jag har ju precis blivit utsläppt. Försöker att tänka att varje dag som går åtminstone tar oss en dag närmre att slippa sjukhusmiljön.

Idag tog vi oss en verklighetspaus och åkte till Stockholm International Horse Show på Friends Arena, eftersom jag köpt biljetter dit i våras. Två timmar show och ungefär en timme totalt på mässområdet blev det, men det enda vi kom hem med var Dannes strut med knäck. Men vi har sett många fina hästar och tänkt på annat än pipande maskiner för en stund, som balsam för själen.

Fullt upp

Ingen av oss förstår var tiden tar vägen. Plötsligt är det sen kväll och dags att sova, trots att vi knappt fått något gjort.

Sparven har fått tillbaka sitt andningsstöd. Nu med högre tryck än tidigare, plus syrgas till och från. Supertråkigt att hon ska behöva ha slangar i ansiktet igen, men om dom anser att det behövs en period så får det vara så.

Idag har det gjorts lungröntgen, vilken såg bra ut, samt ett ultraljud av hjärtat där vi ännu inte fått ta del av svaret. Det var ju dock bara två dagar sedan hon fick hjärtat ultraljudat i Stockholm så det lär ju inte ha hänt särskilt mycket på den fronten.

I övrigt försöker vi mest lära oss rutinerna på nya sjukhuset just nu (där i ingår att man inte får använda mobil eller dator i utrymmet där kuvösen står, och vi har inget eget rum på sjukhuset). Och komma ikapp med tvätten hemma. Och fundera över vad vi behöver åka iväg och fixa tillsammans, för snart kommer en av oss att behöva vara på sjukhuset hela tiden.

Det finns knappt ord för hur mycket jag längtar efter att hon får flytta hem till lägenheten, oavsett om det blir med hemsjukvård eller inte. Tänk att kunna göra vad man vill eller orkar mellan alla fasta tider för t.ex. matning (hon matas numera för hand i sonden varannan timme). Att slippa sitta på en stol och glo på en plastlåda, medan man rullar tummarna i hopp om att klockan ska ta ett eget initiativ att hoppa fram en timme eller två. Jag vill kunna utnyttja det som nu bara är dötid till något mer produktivt, eller åtminstone till att kunna ta igen lite förlorad sömn.

Imorgon har Danne sagt att jag får sovmorgon, så han åker själv till sjukhuset för att väga och ta ut henne en stund. Det ska bli så himla skönt. Varje morgon i nästan en månad har jag blivit väckt för provtagningar/undersökningar eller inväntat läkarronder i Sparvens rum. Nu blir det åtminstone en dag då jag kan kliva upp när jag själv känner för det, och sen ägna mig åt något rogivande på hemmaplan för att vårda hjärnan med lite lugn återhämtning.

Nu händer det grejer

Igår kväll fick vi veta att det blir flytt till Västerås nu på morgonen. Snabba puckar, men vi klagar inte.

Så vi har packat våra grejer, skrivit en lista över frågor vi inte får glömma att ställa innan avfärd och väntar nu bara på att det ska bli dags för frukost innan ambulanstransporten anländer.

Sparven får fortsatta lovord från personalen. ”Världens sötaste barn” utnämndes hon till idag. ”Hon är så himla duktig” hör vi mest hela tiden, eftersom hon klarar sig utan andningsstöd. Hon har börjat att flytta runt sig själv i kuvösen nu också, hur hon bär sig åt vet ingen men hon befinner sig inte alltid där man lagt henne.

Igår hade hon ett blodvärde som inte riktigt nådde upp till referensvärdet (vilket kan bero på att det tagits många prover sedan hon föddes), så hon fick extra blod för att få upp det en bit. Hon tappar även en del av syresättningen längst ut i armar/ben då och då (går oftast ner till mellan 85-75), men det är inget man oroar sig för eftersom det dels inte är ett jättestort fall, pulsen inte påverkas samt att hon hämtar upp det själv lika fort igen.

Men som sagt är personalen väldigt nöjda med hennes utveckling och nuvarande status. Så trots ovanstående kan vi vara lugna. Och mest troligt kommer syresättningen att rätta till sig på egen hand när hon blivit äldre (än så länge är hon ju bara två veckor gammal, det firade vi igår).

En slang i taget

Hon blev som sagt av med andningsstödet för några dagar sen, och inatt ska hon bli av med den infart hon har i huvudet. En slang mindre varje gång. Kvar finns då fyra sladdar för att mäta puls och syresättning, samt en sondslang. Det är nästan ingenting. I och med att infarten tas ut så får hon eventuellt bada imorgon också, vilket Danne ser fram emot eftersom han planerar att göra henne till någon form av sjöjungfru (han gillar vatten, vilket jag inte gör).

Njurvärdet ligger nere kring 160 nu, mot tidigare 300. Det ska ner till 30, men så fort som det går ner nu så lär det lösa sig inom kort.

Om alla värden ser bra ut och morgondagens ultraljud av njurarna inte visar något konstigt så får vi eventuellt flytta till vårt hemsjukhus i slutet av veckan. Det vore himla skönt att kunna ta hand om häst och katter själv, äta hemlagad mat (eller åtminstone veta vilka restauranger som finns i närheten) och kunna få in lite mer vardag i det hela. Nu är det ju en väldigt isolerad värld, där vi inte träffar folk vi känner och knappt ser vad som händer utanför sjukhuset. Det skulle dessutom markera ett stort framsteg, där hon inte längre är i behov av intensivvård.