Inte tungan rätt i mun

Igår var vi iväg på grejer från förmiddag till kväll. Bland annat passade vi på att ta lite bilder på Sparven ute i det fina vädret, på elvamånadersdagen dessutom. Temat för fotosessionen verkade vara att räcka ut tungan.

Jag ser fram emot den dagen då hon lyssnar lite mer och inte plötsligt blir väldigt fascinerad av ett löv, med följden att hon stirrar rakt ner i marken när man febrilt försöker få henne att kolla mot kameran. Ett gäng bilder med ansiktet åt rätt håll fick vi till i alla fall.

Jag använder som vanligt en Nikon D7200. Objektivet är ett Sigma 18-50/2.8.

 

Såhär såg det ut när jag höll på att ställa in kameran, och Danne försökte ställa in Sparven. Den där munnen är aldrig stängd. Den som tittar noga kan se att även Danne räcker ut tungan…

Annonser

Mål 2018, tre månader kvar

Eller snarare två och en halv månad, innan det här året är slut. Hur det nu gick till.
Det är därför dags för en deltidsavstämning gällande årets mål. Dom där jag skrev ner vi fortfarande levde i ovisshet på ett sjukhus. När jag tänkte att jag i alla fall hade stallet som frizon från alla problem i resten av livet. När kreativiteten kändes som något som skulle kunna få ordentligt med plats.

Då visste jag inte att Lilly skulle behöva fixa sina hovar i djursjukhusets lokaler, med röntgen som facit istället för enbart en van hovslagares blick. Eller att hon skulle bli sparkad och behöva stå på box i minst en månad.  Inte heller att jag skulle börja jobba innan sommaren var över, på en arbetsplats en timme ifrån hemmet.

De mål vi klarat av vid förra avstämningen står utan text bakom.

  • Förbereda Lilly väl inför MorganRiks.
  • Starta Lilly i minst en tävling utöver MorganRiks. Den här punkten kommer stå kvar även vid nyår. Lilly står på box åtminstone månaden ut, och ska sedan sättas igång försiktigt. Det är inte tal om några tävlingar på ett tag.
  • Sy minst tre olika typer av plagg. Jag tänker påstå att det är färdigt. Jag har sytt femtielva dregglisar, fyra badcaper och två par byxor till Sparven, samt en svanspåse till Lilly. Det borde räknas som minst tre typer av plagg. Samtliga gjordes egentligen innan förra avstämningen, men då glömde jag bort både caperna och byxorna.
  • Tillverka minst tio kort. Jag har nog gjort fler än fem än så länge, men glömt att räkna. Jag har fixat bakgrunder till fler, men inte fått ihop tiden till färdigställandet. Just nu inväntar jag att min födelsedagspresent till mig själv (som posten slarvade bort första gången den var på väg) ska anlända, sen kan jag masstillverka kort med fina blommor på.
  • Ta fram fotostudioutrustningen vid minst två tillfällen. Det har fortfarande inte blivit av. Vi har väl en liten plan för åtminstone en fotosession dock, då saknas bara en till därefter.
  • Genomföra minst en ordentlig fotosession med Lilly.

Slutsats just nu:
Lilly står skadad och alla tankar på tävling ligger på hyllan. Något kreativt har jag knappt tid för sen jag började jobba, och det blev inte lättare av att den tänkta smidigheten med lösdrift byttes till boxvila med krav på daglig skötsel av box och hjärngympa för häst.

Veterinärbesök och klickerträning

I måndags var veterinären ute för att kolla till Lilly och ta stygnen hon haft för att dra ihop ena såret. Det fanns en del svallkött som behövde skrapas bort och därför inte någon sårskorpa eller nya hudceller, men förhoppningsvis ska det läka bättre nu. Fick fortsatta direktiv om att tempa dagligen, ha henne på box eller i liten, torr hage och lägga om bandaget med 4-5 dagars mellanrum.

Jag som genomlidit de senaste tempningarna med hälsan som insats ungefär, eftersom Lilly mest varit på dåligt humör och viftat med bakbenen. Hon verkar inte vilja träffa, för då hade hon gjort det för längesen. Men det är inte roligt att se hur hästen surnar ihop bara av att se termometern. Så nu när vi ska fortsätta med det ett tag till tänkte jag ge klickern en chans för att lösa våra problem. Och det enda jag ångrar med det beslutet är att det inte togs tidigare. Redan samma dag som jag började kunde jag få en temp på hästen utan att hon var missnöjd eller ens lyfte ett ben. Dagen efter gjorde vi om samma procedur igen, och då gick det ännu fortare. Hädanefter ska jag ta fram klickern betydligt fortare även utanför själva trickträningen, för den kan uppenbarligen göra underverk på fler plan.

Frisk luft

Efter att ha stått på box sedan i måndags fick Lilly idag prova att gå ut i en liten sjukhage en stund. Hon står nämligen och gräver sönder framhovarna inne, så veterinären gick med på att hon får stå på liten yta utomhus så länge det är bra väder. Hon är inte halt, har ingen feber och såren ser helt okej ut. Penicillinkuren är över och hon har inte fått smärtlindrande på några dagar nu.

Imorgon kommer hovslagaren och slår på nya skor fram igen. Dom förra skorna drogs av eftersom hon halkade ganska mycket på betonggolvet när vi tog den dagliga kolla-hältan-promenaden ned för stallgången och tillbaka, men sen filade hon ner hovarna med sitt grävande och då försökte vi slå på skorna igen. Men med den nya hovformen passade dom inte riktigt, så trots att vi ändå fick i sömmarna och nöp fast dom ordentligt så blev det lite glapp när hon gick och vips satt dom löst igen. Jag hade tur att min hovslagare kunde tidigarelägga sitt besök en vecka, så hon kan få nya skor att slita på istället för hovspetsen. Vi skulle egentligen testa skor från Öllöv runt om den här skoperioden, men eftersom hon gräver så himla mycket i betonggolvet, och träning känns avlägset för stunden, så får det bli vanliga järnskor fram och fortsatt barfota bak

Imorgon får hon gå ut samtidigt som dom andra hästarna, och njuta av den lilla extra friheten ute tills det är dags för skoning. En vecka kvar av miniutrymme, sen får hon börja gå på lite större yta om hon är fortsatt fri från hälta och feber samt att såret ser bra ut.

 

Trasig häst

Då var det stopp för ridträning på obestämd framtid. Lilly har fått en sparkskada på ett bakben, vilket orsakat några sår. Det ena är rätt djupt och fult, och flera centimeter långt. Benet är väldigt svullet från hasen och nedåt. Har varit i kontakt med veterinär, som sett både bilder och film, som sa att det är risk för fraktur på griffelbenet men att vi kan avvakta några dagar med röntgen eftersom hon ändå står normalt på benet. Så jäkla surt, nu när vi äntligen kommit igång med regelbundna träningar.

Så imorgon ska jag jaga fatt i en veterinär med portabel röntgen och försöka boka tid när jag själv har möjlighet att vara med.

Tills vidare är hon lindad med sorbactkompress, går på promenader för att minska svullnaden (hon haltar inte och knatar villigt på, så det var okej att fortsätta med), tränar nya trick och äter en årsförbrukning morötter.

Hennes senaste trick är att sätta hoven på en sten, som hon tidigare var livrädd för. Det tog mindre än två minuter innan hon fattade vad hon skulle göra, när vi testade första gången igår. Idag gick hon raka vägen fram och ställde sig i den pose som ger godisutdelning.

Måndagsträning

Varannan måndag rider vi för tränare, sedan två tillfällen tillbaka. Det är verkligen helt fantastiskt att kunna rida i gårdens ridhus, och rida för tränare på plats där utan att behöva krångla med att åka iväg någonstans. Speciellt som man än så länge fortfarande behöver vara två personer för att lasta Lilly: en som håller i där fram och en som låtsas att den ska putta ombord henne, då knallar hon in fint. Men nu kan jag enkelt åka till stallet ensam, sadla hästen och gå ner till ridhuset där tränaren befinner sig. Sen rida slut på muskler jag knappt visste fanns, ta mig ner från hästen på ett säkerligen mindre graciöst sätt p.g.a. nyss nämnda muskler och stappla tillbaka till stallet igen.

I måndags var det inga andra som red samtidigt, förutom precis i början och precis i slutet då. Alltså kunde vi träna mer på sådant som tar mycket plats. Som galoppen. Jag och Lilly har på egen hand övat en del galoppfattningar, och hon är medveten om vad en galoppfattning är. Så på träningen fick vi öva på att göra dom bättre. Galoppfattning steg två, helt enkelt. Målet var att få galoppen att starta direkt och med mer tryck. Tidigare har hon runnit iväg i traven, fattat galopp på fart och sen lullat vidare i någon fyrtaktig variant. Lite som när en bäck svämmar över, först går det lite långsamt över kanten, sen sätter det fart och därefter blir det sävligare när vattnet sprider ut sig över stor yta. Nu fick vi skärpa till oss båda två. Jag fick inte låta henne springa iväg, och hon skulle fatta direkt. Lite mer pistolskott än översvämning. Och när vi väl hade galopp så var det gaspedalen i botten (nåväl, inte riktigt egentligen, men det kändes nästan så) för att aktivera bakbenen och komma igång i en bra tretakt. Vi fick till det några gånger, så nu är det slut på fula fattningar och fel takt.

Vi övade även på volter. I vänster vill högerbogen försvinna ut och halsen förböja sig. Så jag måste räta ut halsen, plocka in bogen och samtidigt inte låta henne putta över mig på höger sida.
I höger varv är det helt andra instruktioner. Där ska halsen böjas, genom ledande tygeltag, medan innerskänkeln trycker ut henne så att hela kroppen blir bananformad i sidled. Någonstans där i volterna ska vi försöka få till en bananform genom ryggen också, med skaftet och änden ner mot marken. Den kommer när jag sätter rätt takt genom min lättridning, vilket kräver magmuskler som jag i dagsläget har för dåligt av. Men vi lyckas ändå med ryggbananformen till och från, men mest till så länge jag skärper till mig och ignorerar mjölksyran.

En vacker dag ska jag lära mig att inte flaxa omkring med armarna som att jag försökte flyga upp hästen i en luftigare galopp.

Och så ska jag ”sitta ner i solstolen” som tränaren uttryckte det. Dvs inte tippa fram i tid och otid. Jag har för välaktiverade höftböjare, skulle behöva lite botox i dom så dom kan hålla sig avslappnade. Det blir jättetydligt i galoppen också: höftböjaren aktiveras, då åker överkroppen fram. Knäna går uppåt men får inte plats p.g.a. sadelns knästöd så rumpan hamnar längre bak i sadeln istället. Underskänkeln glider bak, och armarna försöker balansera upp den dåligt placerade tyngdpunkten.
Så om jag bara kan lära mig att sitta ner i solstolen blir allt så mycket enklare. Jag behöver bättre höftsträckare.

Lördagskväll i ridhuset

Igår kom ett regnoväder och störde min ursprungliga plan. Jag skulle rida ute i dagsljuset, men så öste det ner regn och det kändes inte så lockande att åka till stallet och lägga en sadel på en blöt päls eller att ställa Lilly i en utebox och invänta att hon skulle torka upp. Så ridturen blev senarelagd. När vi kom in i ridhuset klockan 20:00 var det inte en själ där, åtminstone inte i fysisk form. Så vi hade hela stora ridhuset att sprida ut oss fritt i.

Lilly fick för första gången ridas med tvådelat bett, som dessutom var i mässing (tidigare har vi bara testat rostfria varianter), och även premiär med pullarnosgrimma. Tränset är Bellas gamla, himla smidigt att kunna återanvända sakerna. Dom har till och med samma bettstorlek, trots att den här hästen är 15 cm högre. Såg dock i efterhand på bilderna att jag ju glömde bort att länga nackremmen på nosgrimman, men jag har remmarna så löst åtsatta att det uppenbarligen funkade bra ändå för den här gången.

Anledningen till att nosgrimman alltid sitter löst på den här hästen är delvis för att hon inte behöver snöras åt runt munnen, gapar hon så är det missnöje mot mina händer och då sitter felet hos mig. Men även för att hon ofta får godis vid den uppsuttna träningen, och då ska hon kunna tugga det.

Igår hade jag för första gången med mig klickern upp i sadeln. Och en stor midjeväska fylld av äppelbitar. När hon bar sig korrekt i skritt och trav fick hon klick och godis. Vi passade även på att träna galoppfattningar med klickern, men där fungerade det nästan sämre att klicka eftersom hon tycker att det är roligt att få upp farten. Hon ville med andra ord inte stanna efter klicket och var helt ointresserad av att äta godis, så vi återgick till samma träningsmetod som annars med beröm och eftergift.

Bettet fungerade riktigt bra. Hon kan tugga (bita) en del på bettet ibland när jag använder hennes tredelade, därav att jag testade annat nu. Hon bet på det några gånger under igångskrittningen, därefter lät hon bli helt. Själv hade jag hellre sett att hon funkade bäst på tredelat eftersom jag tilltalas mer av hur det lägger sig i munnen, men om hon föredrar tvådelat så är det givetvis det hon ska ha. Jag tänkte även leta upp några andra träns som jag har kvar sedan tidigare hästar, för att ha mer att variera mellan. Nu när jag tänker efter så har nog inte Lilly fått ett enda nytt träns och det vi använt mest är minst elva år gammalt, bra kvalitet lönar sig!

 

Efter ridturen, svettig och nöjd häst. Sadelgjorden släpper jag på direkt när jag hoppat av, den sitter inte sådär dåligt vid ridning.

 

Letade upp en gammal bild på när Bella har samma träns, för åtta år sedan.