Två kilo senare

Det är nästan så jag har skavsår i händerna. Jag blev nämligen precis klar med att göra köttbullar av nästan två kilo färs. Men jag kan lugnt säga att jag har matlådor för en bra stund framöver nu!

Resten av dagen har till stor del spenderats i skolan. Idag har vi gått igenom fördjupningsavsnittet gällande nacken, så nu ska vi förhoppningsvis kunna ett gäng nya undersökningsmetoder och behandlingar att ta till. Imorgon blir det bröstrygg och nästa vecka ländrygg. Superspännande och användbart!

Sen har jag genomfört ett bodypumppass. Jag trodde först inte att det skulle gå, med tanke på hur benet känts de senaste dagarna. Men jag kom på det för sent, så det gick inte att avboka och fick vackert pallra mig dit ändå för att inte få en varning. Det gick faktiskt helt okej ändå, jag vet hur jag kan ändra positionerna för att passa benet bättre, och tog små pauser där det behövdes för att inte utmana ödet för mycket. Med andra ord var det främst armar, mage och rygg som fick jobba. Så imorgon lär det väl vara träningsvärk i ryggen, vilket inte alls lär vara så skönt när vi ska öva manipulationstekniker på varandra. Men man får inte muskler genom att slappa, så det är bara att gilla läget.

makeyouproud

Kvällspyssel

Roade mig med att klippa ihop en ny header till bloggen, så även hästen får vara med. Och för en gångs skull syns även jag där på en porträttbild, det är nog första gången?

hdrprtr

Skapade en egen sida till honom också, men tänkte fylla den med text en annan dag. Just nu är jag rätt less på att stirra in i en skärm efter att ha spenderat bokstavligt talat hela dagen framför datorn (nåväl, jag har diskat och lagat mat också, men det var mycket korta stunder). Det kommer ändå inte stå något annat än vad jag redan nämnt i inläggen om honom, så det är ingen brådska.

Jag har förresten gjort mitt första köp till honom. Tre kilo hästgodis. Var tvungen att köpa en säck torrfoder till Lillfisk, som inte vill äta ordentligt av blötmaten, och behövde lägga till något för att komma upp i den fraktfria nivån. Valet föll då på hästgodis, i ett provpack med tre smaker. Eftersom min plan är att träna honom med bl.a. klicker så lär det komma väl till användning framöver. Jag tror förresten inte att jag behöver köpa något i utrustningsväg, förutom en grimma i hans storlek. Jag har allt annat han kan behöva ett bra tag framöver. Han ska nämligen få ärva Bellas fina borstar och förhoppningsvis passar Merlins träns när han blir större (jag måste gräva fram dom och se om dom fortfarande är i användbart skick, så dom inte torkat sönder). Det enda han egentligen skulle behöva det kommande året är en tömkörningsgjord och tömmar. Praktiskt!

Till mig själv är det värre. Jag skulle behöva nya stallskor, stalldugliga byxor som inte är ridbyxor och en ny hjälm eftersom min är alldeles för gammal. Och ett par bra handskar! Men det löser sig över tid, tänker jag. Det finns ingen anledning att panikköpa allt på en gång.

Konsekvenser

Jag kunde inte ta mig iväg till skolan idag. Det gick inte ens att sitta still på en stol med benet på en annan stol för att kunna fokusera på något annat än smärtan. Så jag fick vackert trycka i mig värktabletter och lägga mig ner med benet uppe i vädret, och meddela en av mina klasskamrater för att se om hon kunde ta anteckningar åt mig under dagen.

Det där hundbettet har fått alldeles för stora konsekvenser. Det påverkar mina studier, det påverkar min fritid, det påverkar min sömn. Helt enkelt hela mitt dygn. Frågan är hur det kommer påverka min framtid.

Jag gör mitt bästa för att vara positiv, gör mina övningar och försöker hitta lösningar. Men ibland går det bara inte, för att smärtan skjuter genom benet så det inte ens går att belasta. Tre och en halv månad har gått, och det är fortfarande helt värdelöst dålig funktion i benet. Vissa dagar funkar det någorlunda, vissa dagar tar jag mig inte ens fram och varje dag märker jag tydligt av hur foten inte följer med så som den ska. Och ingen vet när det kan tänkas bli bra igen, OM det ens blir det. Allt för att en dumjävel inte kunde hålla i kopplet till sin hund.

Mindre god morgon

Väldigt mycket mindre god morgon. Redan när klockan ringt och jag låg kvar i sängen kände jag hur det värkte rejält i benet. Så jag masade mig upp, smorde in benet i voltaren gel, fixade en macka och satte mig med benet upplagt på en stol. Det var för en halvtimme sedan. Det gör fortfarande så ont att jag vill såga av mig benet.

Det hade inte varit hela världen med den här smärtan om jag kunde spendera dagen liggande med benet i högläge. Men så är ju givetvis inte fallet. Idag behöver jag ta mig till skolan, sen ska jag befinna mig där och ha praktisk lektion mellan 8:30-16:15. Hur det ska gå till vet jag ärligt talat inte. Att bara ta sig dit lär bli en prestation värdig en medalj, och sen ska jag klara en hel dag utan högläge och därefter kravla mig hem igen.

Helvetes jävla skithundjävel, och dess kassa ägare som inte hade vett att uppfostra den ordentligt eller ha på den munkorg när den tidigare bitit folk. Hittills har den förstört 3,5 månader, och det lär ju dröja innan det här blir bra. Under tiden går han och hunden omkring som att ingenting hänt, fortfarande utan munkorg.

fortsättning gällande guldklimpen

Igår skrev jag början på historien om hur det gick till när jag bestämde mig för att köpa en häst, trots att jag egentligen inte skulle. Det inlägget hittar ni här (länk). Nu kommer fortsättningen.

När han visat upp sig på ridbanan en liten stund fick han gå tillbaka till sin flock i hagen, varpå jag och uppfödaren fortsatte vidare för att träffa hans släktingar.

Först ut var hans helsyster, två år gammal. Lika trevlig och lätthanterad. Hon var i en växtfas, men ändå himla fin:

xida_2301

Därefter tog vi en titt på hans halvbror på pappans sida, även han två år gammal och supersnygg:

xida_2435

Hans farmors far bor även han där nere, snacka om att åldras med värdighet:

xida_2452

Sen fick jag möjligheten att provrida. Jag som knappt suttit på en häst under hela 2016, och som inte riktigt brukar gilla att hoppa upp på helt okända hästar på öppna ytor. Men det var bara att ta ett djupt andetag och köra på, och det är jag oerhört glad för! Den första hästen jag testade var guldhästens farmor, och direkt vid första stegen i sadeln kändes det som att komma hem. En stor känsla av trygghet, och vips var alla spår av osäkerhet över ny-häst-situationen som bortblåst. Trevlig, bekväm och helt okej bussig i ridningen. Hade det inte varit för att mitt vänsterben är halvt ur funktion efter det hundbett jag fick där i juni så skulle det gått bättre, men jag fick i alla fall en känsla för vad som fanns där i hästen.

xida_2478

Därefter var det dags för hans pappa, en aktiv avelshingst i ganska ung ålder. Även där fanns den trygga känslan. Inte alls som nerviga halvblod eller travare som bara vill springa. Han har dock haft lite otur med sina ben och är därför inte så tränad som han skulle varit annars, vilket ledde till att han inte riktigt orkade bära sig genom hela kroppen så länge i snabbare gångarter. De travsteg han fick till i god form var dock helt fantastiska, jag kan helt ärligt säga att jag inte känt någon bättre trav tidigare trots att jag suttit på en hel del fina halvblod. Så med mer styrka kommer den här hästen kunna göra storartade uppvisningar. Det är för övrigt från farmor och pappa som gulgenen kommer, dom är nämligen gulsvarta (vilket är svårt att se om man inte är van, själv fick jag fråga uppfödaren).

xida_2589

Själv har jag också en hel del att träna på. Mina ridmuskler har försvunnit och jag behöver träna på att släppa ner underbenen ordentligt, men det är ju ett bra tag innan guldhästen ska ridas in så jag har gott om tid på mig att träna upp min sits.

xida_2601

Uppställningsbild på pappan:

xida_2616

Den eftermiddagen var jag i någon form av eufori över hur härliga hästarna varit, blandat med funderingar över om det verkligen skulle vara praktiskt genomförbart. Så det hela diskuterades med flera hästvänner, fram och tillbaka, för- och nackdelar. Dagen efter ägnades åt att titta igenom de bilder och filmer jag fått till på honom, granska benställningen och läsa på om hans stam. Vad jag kom fram till har ni ju redan förstått, för nu är kontraktet undertecknat.

Planen är att han ska stå kvar hos sin uppfödare till slutet av januari, då är han ca 8 månader gammal. Då får han förhoppningsvis komma upp till Västerås, om jag hittar en lämplig stallplats. Han ska ändå bara stå på tillväxt en stund till, så det passar bra att han går och skrotar och bara hanteras då och då när jag är uppe (vilket kommer bli oftare under vårterminen, eftersom både praktik och delar av c-uppsatsen kan göras där uppe). Sen ska han ut på unghästbete över sommaren, där han får stärka ben och muskler genom rörelse och lära sig hur man beter sig som en häst, medan jag blir klar med det sista i skolan och förhoppningsvis hittar någonstans att börja jobba.
Om det skiter sig med stallplats under våren får han istället stå hemma hos en vän till mig, så det finns bra backup.

Mer om hans stam tänkte jag skriva en annan dag, då ni får läsa om deras namn och meriter.

En egen guldklimp

För någon vecka sedan nämnde jag att jag hade en karamell att suga på en stund till, och nu ska ni få veta vad det gällde. Jag har nämligen köpt en häst! Så här följer historien om varför det blev så.

För ungefär 14 år sedan hittade jag en bild på en helt otroligt vacker häst. En isabellfärgad (gul med vit man och svans) morganhäst. Jag fortsatte vidare in på hans ägares hemsida, och såg en hel rad med vackra hästar i olika kulörer. Redan där och då kände jag att en SÅN ville jag ha, en morganhäst med gulgen. Den tanken har jag aldrig släppt. Några år senare hade jag praktik på ett ställe som föder upp morganhästar eftersom jag fastnat så för rasen, och där bekräftades allt jag tidigare läst om dom. Fantastiskt vackra, underbart temperament, allsidiga, lagom höjd, friska och sunda. Men då hade jag min travare och gick i gymnasiet, så att ens tänka tanken att köpa en till fanns inte på kartan.

Hans uppfödare har fött upp morganhästar länge, och jag har följt hennes hästar i flera år. Hon har ett bra tänk för sin avel och jag har länge tänkt att jag vill ha en av de som kommer från henne. Men det har aldrig varit genomförbart, för jag har haft annan häst, mina knäproblem, skola och andra saker som stått i vägen. Sen föddes en guldklimp. Jag hade tittat på hans annons många gånger och kunde inte släppa honom, så jag bestämde mig för att skicka en intresseanmälan inför framtiden och skrev att jag tyvärr inte har möjlighet att köpa just nu p.g.a. skolan. Helt enkelt att visa mitt intresse och sättas på en lista inför framtiden, eftersom jag gillar hennes uppfödningar.

Svaret jag fick vände min tillvaro uppochner. Där nämndes bland annat att om det är just denna häst jag är intresserad av kan han stå kvar hos henne ett tag, och att det även väntades föl med liknande linjer nästa år. En idé om att det kanske ändå skulle gå att få just exakt den här grabben jag fastnat för tändes, så jag beslutade mig för att åka ner till Skåne där uppfödaren håller till, och om jag inte skulle gilla honom lika mycket i verkligheten så skulle jag då i alla fall fått träffa hästarna hon avlar på och diskutera det hela öga mot öga.

När vi kom till hagen låg han där och vilade intill sin mamma:

xida_2124

Vi tog ut honom ur hagen och vidare upp på ridbanan. Tre månader gammal och inte det minsta osäker över att lämna flocken och gå ut på äventyr. Där uppe fick han springa runt lite, och jag försökte granska honom med kritiska ögon. Samtidigt skulle jag ta bilder för att kunna rådfråga lite mer opartiska hästfolk i min vänskapskrets. Det är nog de sämsta bilder jag någonsin tagit på hästar med systemkamera, vilket vittnar om att jag bara hade ögon för hästen och glömde bort inställningar och fokus i kameran. Men trots att han för tillfället var betydligt högre över rumpan än manken så fick han ner bakdelen under sig och kom fram med bakbenen, vilket bådar gott inför framtiden (det är nog bara hästfolk som förstår vad som menas, ni övriga kan nöja er med att få veta att det är positivt).

xida_2187

Han var även väldigt kontaktsökande hela tiden, och stod gärna nära och blev klappad.

xida_2212

Eftersom det här inlägget lär kräva ganska mycket mer text väljer jag att stoppa här och fortsätta med resten i ett annat inlägg imorgon, då ska ni få lära känna hans familj.

Hipp hurra

28 år för första dagen i mitt liv. Grattis till mig!

Idag har jag och Angelica firat med lunch nere på stan, följt av en shoppingtur där vi testade en hel massa kläder. Det slutade med att jag kom hem med en ny skjorta, och Angelica med en påse full av olika plagg.

På vägen ner till stan cyklade jag som vanligt över Götaälvbron. När jag precis kommit över krönet och var på väg ner på andra sidan hördes en röst i högtalare ”SOS Alarm, utrym området omgående! SOS Alarm, turn around immediately!”, vilket ackompanjerades av sirener och synen av flera polisbilar i området. Jag vet dock inte vad som hänt, och hittar ingenting om det på dom större nyhetssajterna heller.

Nåväl, lite extra spännande i tillvaron blev det i alla fall. Och eftersom det inte lät precis intill där jag cyklade fortsatte jag mot mitt mål i lugn och ro.

Nu ska jag genomföra lite sista-minuten-plugg inför morgondagens tenta, vilken också är den sista salstentan för hela utbildningen (förutsatt att det inte blir någon omtenta, men det hoppas jag att jag klarar mig undan!).

Dagens bästa present, som jag köpt till mig själv, tänkte jag redovisa här imorgon. De läsare som känner mig och har mig som vän på Facebook kan ta en titt där tills dess.